När jag presenterar mig i mer privata sammanhang, beskriver jag mig ofta som ”en otroligt tråkig människa att leva med”.
För att slå an tonen.
För att dämpa förväntningarna.
För att det faktiskt stämmer. När mina vänner brottas med jobbångest efter fem veckors semester, tänker jag ”äntligen”. Är så evinnerligt trött på ältandet om alla semesterupplevelser. Finns det något skönare än att slippa aktivitetshysterin, de uppblåsta förväntningarna och den enerverande solstressen? Visst är det skönt med vardagsrutiner och att slippa våndas över vilken överexploaterad badplats som det ska åkas till, vad som ska med i matsäcken och se till att filtar, badkläder, armpuffar och solstolar packas ned?
Jag är heller inte så förtjust i helger. Får kalla kårar vid blotta tanken på att utsättas för en parmiddag. Tvångsmässigt socialiserande med oskrivna umgängeskoder gör mig till en bortförklaringarnas man. Jag har tyvärr ont i halsen, har magkatarr, har fått en allergichock. Jag vill inte ha fredagsmys, lördagsgodis eller äta söndagsstek. Vill inte vara en sinnebild för ICA-reklamen. Och för en man som får klåda av helgernas tevetablå, som inte vill umgås med människor och som undviker fester och krogbesök, blir helgerna en 60 timmar lång transportsträcka till den meningsfulla måndagen.
Mitt sinnelag föredrar regn framför solsken. Solstrålarna skapar förväntningar som jag sällan kan leva upp till och ett hetsande till gemensamma utomhusaktiviteter där jag aldrig känner mig bekväm. Regnet däremot, skänker mig lugn och frid i själen. Blotta tanken på att slippa befinna mig utomhus gör mig euforisk. Regnet får alla vibrerande aktivitetsångesttrådar i hjärnan att bara lägga sig ner och le. Regnet får min hjärna att stanna upp och läka samman. Det optimala vädret för mig är dock snöblandat regn i kombination med motvind åt alla håll. Då svävar det nordiska vemodet in i mig och det är först då de riktigt vackra tankarna och idéerna tar form.
I regel blir jag besviken när jag hamnar på finare restauranger. När konstverken läggs upp på min tallrik har jag svårt att hålla mig för skratt. När vildänder från Ekensberg, sifonerad anklever och rostad pumpa presenteras som om de vore Guds gåva till mänskligheten, då gäspar jag. När dryckespaketen presenteras som om de vore ett vetenskapligt paradigmskifte, då längtar jag till den lokala pizzerian. Då längtar jag hem till korv stroganoff med makaroner vid köksbordet en tisdagskväll. Det är jag som är alfagalten i uttrycket ”att kasta pärlor för svin”. Det är jag som dränker maten i salt och ketchup. Det är jag som är världens tråkigaste man.
Mina livsandar stimuleras inte av snabba bilar, fascinerande utsikter eller fashionabla tillställningar. Jag eggas inte av frack och långklänning. Mastodontkonserter eller gigantiska festivaler lockar mig inte. Jag kan däremot bli euforisk av att lyssna till ungdomar som sjunger covers med spruckna röster, eller av en spontankonsert med Stefan Sundström i gummistövlar inför femton personer på en anspråkslös gräsplätt.
När jag beskriver mig som världens tråkigaste man möts jag i regel av reaktionen ”Nej, vad säger du så för? Du är ju inte alls tråkig.” Men jag är tråkig. Inte tråkig som vem som helst, utan tråkig på ett unikt och sofistikerat sätt. Jag är världens tråkigaste man i så motto att jag hyllar vardagen framför helgen. Jag hyllar rutinerna framför festerna. Jag hyllar limpmackor, vaxdukar och falukorv framför lyxrestauranger.
Jag är tråkig och förutsägbar men jag är äntligen jag.
Och jag har hittat hem.