Pontus Carle, Hans Frode, Mats Pehrson
Måleri, skulptur och grafik
NP 33
2 nov-18 jan 2014
Ögonen dras direkt mot den New York-baserade konstnären Hans Frodes neonlysande stilleben. Ibland har han kallats renässansmålare och själv har Frode sagt att han "vill gå tillbaka i tiden fast framåt med tekniken".
På ett djärvt sätt - nästan kitschigt – kombinerar han olika material och tekniker. De kraftiga guldramarna är traditionella, liksom stillebenmotiven – som många samtidskonstnärer undviker. Men Hans Frode tar motivet till en annan nivå och låter tredimensionella glasgjutningar av frukter och figurer lysa i neon. De skjuter gränslöst ut ur ramarna och motsätter sig måleriets tvådimensionalitet.
Konstnärens tanke är att problematisera våra egna ramar i form av ålder, nationalitet och åsikter. Han väljer också att arbeta med ljuset, eftersom "allting i vår tillvaro är underordnat längtan efter ljus", som han säger.
Traditionellt brukar stilleben, som också går under namnet "nature morte" påminna om livets förgänglighet, men Frodes svulstiga bilder pockar mer på ett leende, än gravallvar.
New York är en gemensam länk mellan de tre konstnärerna som annars har väsensskilda konstnärliga uttryck. Staden ska ha påverkat Pontus Carles måleri i en mera spontan riktning. Oljemålningen Etoile möter besökaren direkt i trappan. Obestämbara föremål är utspridda på svart botten bildar ett glatt och inbjudande fantasilandskap. Carles bildvärld påminner om Mirós lätthet, men också om surrealismen i sin vädjan till besökarens undermedvetna.
New Yorks urbana landskap har på ett mer konkret sätt inspirerat Mats Pehrsson i över 20 år. I hans verk syns män i kostym och sopsamlare, makt och mänsklig misär. Han utgår från egna fotografier när han bygger upp rytmiska collage kring gatans liv.
Sedan mitten av 90-talet har han sin arbetsplats i finanskvarteren i nedre Manhattan, från sitt ateljéfönster ser han finansmännen röra sig som "brickor i ett spel", väldigt tydligt blir då marken får schackrutor i målningen "Pawns in the game". Människorna och deras skuggor rör sig över tomma ytor, ibland som en samlad trupp – men ofta märkbart isolerade. Trots att människor idag lever tätt inpå varandra i en storstad upplever många ensamhet. Kanske vill konstnären säga oss något om denna storstadens anonymitet och tomhet. Noteras kan också det märkliga linjespel som skapas när kostymmännens målmedvetna riktning möter magasinsbyggnadens takrymd, med ett virrvarr av horisontella och diagonala balkar.
Utställningen pågår till den 18 januari. Det finns således gott om tid att hinna se denna varierade utställning som omfattar över hundra verk.