Melodifestivalens fyra deltävlingar är till ända. Samtliga 32 artister har varit i elden och frågeställningen tycks vara densamma som varje år.
Varför ställer "riktiga" artister upp i Melodifestivalen?
Med "riktiga" artister åsyftas så klart, av dem som gärna tittar lite snett på spektaklet som årligen äter majoriteten av SVTs nöjesbudget, musikanter som har en självständig karriär utanför cirkusen. De som byggt sina karriärer på musik de skrivit och framfört själva snarare än de som lutar sig tillbaka mot skickliga stylister, rikligt med airtime i teve och reklamfinansierad radio och signeringsturnéer genom opersonliga köpcentrum.
Varför ställer artister som Lisa Miskovsky, Thomas Di Leva och Dynazty (som besöker Norrköping och Skandiateatern 24 mars) upp? frågar sig finsmakarna med inte så lite förakt i rösten.
Det är en debatt som förmodligen är helt obegriplig för den genomsnittlige Melodifestival-tittaren, men som för de inbitna är en ständig stötesten.
"Riktiga" artister kan göra rätt och de kan göra fel.
Att ställa upp i Melodifestivalen är i många ögon att göra fel. Det är ett kommersiellt jippo som inte alls går hand i hand med den kredibilitet man som självständig artist enligt normen bör sträva efter att upprätthålla.
Minns bara ifjol när Melody Clubs trummis hoppade av bandet när de bestämde sig för att vara med i Melodifestivalen eftersom det var ett sammanhang han inte ville befatta sig med.
Trovärdighet är inom musiksvängen en lika het potatis som det är ett svårdefinierat begrepp. Man förväntas hålla fast vid sin integritet och inte göra sig till för att nå en större publik. Då får man trovärdighetsproblem.
Med trovärdighetsproblem följer smädelsen sellout. Att sälja ut. Att svika sina ideal och det man står för, för att bli framgångsrik.
Det är just den sitsen många fans anser att artister sätter sig i när de deltar. Men det är ingalunda något specifikt för Melodifestivalen. Exemplen är otaliga på band som bespottats som sellouts efter att de kanske ändrat sitt sound eller släppt en annorlunda skiva. Speciellt inom lite extremare genrer.
Musikfans ramar är snäva och toleransnivån för avvikande beteende låg. Vad som är ett favoritband ena dagen kan över en natt plötsligt inte vara vatten värt om de navigerar fel.
Jag har lite svårt att relatera till det där. Bara för att ett band släpper en dålig skiva (eller ställer upp i Melodifestivalen) blir väl inte deras äldre skivor sämre?
Inte i mina ögon (jag brukar jämföra med sport där man ju inte slutar gilla sitt favoritlag bara för att det gör en dålig match), men för många fans är det så.
Det är på liv och död.
Det är något härligt med musik. Det engagerar på ett sådant sätt att minsta felaktiga ton skapar enorma känslostormar och för många musiker blir det ett moment 22. Alla vill nå ut till fler, men på köpet kommer att andra fans hoppar av.
Det är i stort sett omöjligt att göra rätt och frågan lär ställas igen. Varför ställer de upp i Melodifestivalen?