Ett pärlband av magiska ögonblick följer alla människors väg, en del kan man dela med sig av och ge tillfälle för omgivningen att också uppleva, andra upplever man ensam. De finns överallt, dessa ögonblick, tillsammans med familjen, när man reser, när man lyssnar på musik, klappar en katt, äter riktigt god mat, ser en film eller läser en bok. Var som helst. I lördags var det på Bredgatan 54, gamla Arbis.
Jag är så glad för alla dessa människor jag möter, ofta genom mitt jobb, som engagerar sig och vill något. Som inte nöjer sig med det normala och normativa, utan kräver något mer. Som tar sitt konstnärskap på allvar och som vill dela med sig av det till andra. Och som ibland också får uppskattning för det. Det är inte lätt att ägna sig åt scenkonst för vuxna idag och få publik och ekonomi i det. Men det finns människor som gör det i alla fall. Varför de gör det är en gåta, men att de gör det är en gåva.
Det var burlesque på den anrika scenen i helgen. Det var en del rumpor och en del tuttar, men det är inte det man blir lycklig av. Det är energin, humorn, allvaret och samhällskritiken i föreställningen. Att de är så otroligt professionella, när man går dit och väntar sig något halvdant och blir slagen av stolen för att det är så otroligt bra. Då har man ett magiskt ögonblick som i en liten ask.
När vi klev ut genom dörrarna vid midnatt var min bästis i extas: ”Jag känner mig alldeles upprymd av de här galna personerna!” Och jag måste hålla med. Det är galenskap, smärta, glädje, sex, dans, drag och musik i en stor, härlig blandning. Det är vulgärt och publiken skrattar och tjuter oavbrutet. Nu röker vi ju inte längre inomhus på teatrarna, ändå är det en slags rökig stämning därinne och man får lust att beställa absint i baren. Det är en blandning av 1900 och 2013. En mycket märklig, men rätt skön blandning. Jag har en känsla av att jag klivit in i en tidsmaskin, samtidigt som det som händer på scenen i allra högsta grad är förankrat i nutiden. Det är smutsigt, snuskigt och otroligt snyggt och välgjort. Ska man uppleva Norrköpings själ just nu vet jag inget bättre ställe att gå till.
Den lilla privatägda teatern som ständigt befinner sig på ruinens brant, men som reser sig efter varje slag och lyckas hålla sig borta från de riktiga knockouterna. Som omformar sig och provar nya grepp, som misslyckas och som lyckas, som faller och sedan ställer sig vingligt igen och som levererar. Det är Norrköping det, och det är kulturlivet här. Burlesquen blir för mig en metafor för hela sammanhanget här i stan, alla som kan tillsammans, som vågar och utmanar. Som skiter i hur det ska vara och lämnar ut sig själva.
Och det är där det magiska kommer in, när man förnimmer språnget mot det okända. När någon tar sats mot det stora blå, och man håller andan och väntar på ett magplask men istället får se en perfekt mollbergare skära vattenytan.