Varför, Bodil?

Och det känns som om den här spröda människan - som hon troligen inte alls är - ska följa med flyttlasset där det mesta krossas. Ett långt farväl, en eländig elegi. ★ ★ ★ Vi får inte veta varför. Kanske för att hennes hem och trädgård med alla mullvadar och felplanteringar blivit för mycket, kanske för att för många okända människor har besvärat henne. Tydligen tar man kontakt med den här exilförfattaren för att få "tips på mysiga vägar i trakten". Hon skiljs från sitt hem med all smärta. Hon kommer så småningom till sin nya lägenhet i staden nära Nantes. Ett dåligt köp, av onda män i mäklarvärlden, bara Atlantutsikten mildrar. Man är ändå lika nyfiken. Varför måste det ske? Man känner att hon behöver någon, hon kan inte vara så ensam, kan inte fatta alla beslut själv och just när man tänker så skriver hon om det. Om att den värsta synden är självömkan, hon hatar det, om självmord som en fel tanke och att lägga skuld på andra. Om att hon vill ha en man. Ha. En man. Till julklapp liksom. ★ ★ ★ Bodil Malmsten har inget av easy-going, hon är läsoman, hos andra skrivare och tänkare finns enda trösten, i det verkliga livet (hon skulle aldrig uttrycka det så, i så fall alltid med frågetecken inför tvetydiga ord) hotar för mycket ondska. Om hon nu inte sliter på ett för stort ord. Men kan ingen hålla Bodil Malmsten i handen? Säga att vi väntar lite så får vi se i morgon. Vara ett plank för hennes plågor. Själv hittar hon så småningom andrum, blänk av godhet. Vi andra kan bara hänga med, vindla med i hennes ord, smittas av både depression, ödslighet och ensamhet, le åt den stronga grannen Madame C, fundera över vad det är som händer och vad som inte sägs. Skratt finns inte. Att författaren har återkommit till Bonniers känns som en bakomliggande försoning. Men den här boken verkar vara ännu mer privat terapi än de tidigare. Skrivtvånget med åtföljande plåga är i alla fall fortfarande lika stort. Hur ska det här gå?