Vardagligt samtal om gudstro

Hon gör det med tidigare använd teknik: två personer får prata i varsitt och vartannat kapitel. De två träffas med sex andra - eller är det sju? - på en sån där kurs i skogen, en urtrist anläggning av sliten sporttyp, den här heter Saligheten.
Det är ganska roligt.
De två jagen som berättar är Wera som skriver om det hela, en tuffare typ som måste sno ihop något för brödfödan, hon jobbar förstås undercover. Den andra är Madeleine, en kvinna som bär på en börda av sorg som håller på att knäcka henne. På Saligheten finns ett sista hopp, som för flera av deltagarna; alla har sin historia.
Författaren får vara alla, alla hennes sidor och erfarenheter får komma till användning, resultatet blir att man känner hennes skrivenergi, kanske lust. Och gudstron får både hån och respekt.
Livets mening, haha! menar Wera men det är klart att den attityden inte håller boken/tiden ut.
Madeleine hittar en själsfrände, en man som har mycket att dölja, också. En ung man har profettendenser, en kvinna får insikten att bejaka sin moderlighet, en annan är överjordisk och kanske inte verklig, hon talar på vers, gåtfullt och ödestyngt,Den Grå, hör bara namnet, Eva Maria. Så är där invandrarpojken med sin kulturreligion.
Det blir något lättsamt, en ram kring ett samtal om religion, vardagligt, lagom som inspiration för en bjudning i en vanlig medelklassig, öppenhjärtig, borgerlig middag.
Ett avväpnande efterord, hon är oss nära ändå, Mazetti.

Vardagligt samtal om gudstro

Solen strålar på bokomslaget som från såna där skrifter man får på stan av vindtunna milt leende existenser. Nu tar tjejen som skrev Grabben från graven bredvid upp den här gudsgrejen.

Solen strålar på bokomslaget som från såna där skrifter man får på stan av vindtunna milt leende existenser.
Nu tar tjejen som skrev Grabben från graven bredvid upp den här gudsgrejen.