Vårda eller slänga?

Helena Westin på Riksantikvarieämbetets kunskapsavdelning sitter som spindeln i nätet när frågor som dessa kommer på tal. Dels är hon kontaktperson för Delegationen för Industrisamhällets kulturarv, som 1999 tillsattes av regeringen och som till och med i år haft 24.5 miljoner kronor att fördela på projekt som på olika sätt synliggör svensk industrihistoria. Dels är hon ansvarig handläggare för industriarvsfrågor på Riksantikvarieämbetet, som bland annat utarbetat ett handlingsprogram med tolv för Sverige nationellt viktiga industriminnen (se faktaruta).

Folkligt engagemang
Penninganslagen har gjort industriarvet till nyhetsstoff.
- Och bara det att man pratar om att man ska uppmärksamma de här frågorna gör att det snabbt händer saker, säger Helena Westin som håller med om att industriarvet väcker starkt folkligt engagemang. I synnerhet utanför storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö.
- Strukturomvandlingen slår hårdare på orter där samhället dominerats av en enda näring och/eller arbetsgivare. Om industrin läggs ned berörs alla personligen på ett helt annat sätt än i en större stad med fler arbetstillfällen, säger Helena Westin.

Centralt och lokalt problem
- Det är berättelserna som blir kvar, av och om verksamheten som försvunnit, som hon är angelägen om att förvalta för framtiden. Riksantikvarieämbetets uppdrag ser hon i första hand som att vara stödjande, inte styrande av hur bevarandearbetet ska gå till.
- Vår roll handlar inte om att definiera vilken historia som är rätt eller fel, den är att se till att många olika historier får frodas. Det handlar inte om att ge någon monopol, utan om att ge människor rätt att själva tolka sin egen och andras historia, säger hon men medger att frågor om vad som ska bevaras och hur, givetvis medför problem.
Ju närmre vi kommer vår egen tid, desto sämre är vi på arbetet med bevarandefrågorna, säger hon och nämner branschen kemisk industri som ett exempel där kulturminnesvården halkat efter.
Problemet är centralt, likväl som lokalt.
- Man är sämre på att arbeta med det som är stort, skitigt och krångligt att ha att göra med. Vi är inte i fas med dokumentationen, i synnerhet inte när det gäller de branscher som förändras just nu, mitt framför ögonen på oss.

Viktiga tegelhögar
- En förklaring till att intresset för den högindustriella epoken från sent 1950-tal till 1970-talets slut relativt sett varit litet i jämförelse med intresset för att bevara exempelvis svenska medeltida kyrkor, skulle kunna vara att det industriella arvet är svåröverskådligt och stort. De medeltida kyrkorna är så få att det faktiskt går att bevara alla. Men vilka urvalskriterier ska gälla för dockor och stålvalsar?
- Vi är fortfarande ovana vid att anlägga kulturarvsperspektiv på sådant som inte är monumentalt och som man inte åker och tittar på om söndagarna, konstaterar Helena Westin.
Men i dag ifrågasätter allt färre vikten av att även det som är obekvämt, och ibland väcker obehagliga minnen, bör finnas kvar. Och Helena Westin är övertygad om att fysiska lämningar fortfarande är oumbärliga som stöd för minnet till berättelserna hon vill bevara.
- Vi får ofta frågan; "vad ska vi med alla de där tegelhögarna till?" Men utan tegelhögar är det mycket svårare att berätta. Den fysiska miljön är en förutsättning för att berättelserna ska kunna fortsätta att finnas. Det fysiska provocerar fram så mycket av upplevelser, känslor och tankar, säger hon.

Riksantikvarieämbetets
handlingsprogram
<bildtext>Det råder stor brist på forskning och metoder för hur man bevarar exempelvis en fabrik där produktion inte längre bedrivs. Med hjälp av ett nytt handlingsprogram ska Riksantikvarieämbetet ändra på det.
Under de kommande tre åren ska frågor som: Vad berättar en fabrik där produktionen inte är igång? Hur kan man föra kunskap vidare när de som minns i dag inte längre finns kvar? Och vem ska betala vad det kostar att bevara en miljö som museum?, belysas extra noga under paroller som "ökad delaktighet", "bättre tillvarataget kulturarv" och "bättre kommunicerat kulturarv".
Medlet för att nå målen är utveckling och bevarande av tolv svenska industriminnen: Norrbottens teknologiska "megasystem" (gruvorna i Kiruna och Malmberget, malmbanan, Porjus kraftstation med mera), industrilandskapet i Ådalen, Frövifors pappersbruk i Norbergs bergslag, Trollhättans fall- och slussområde, Sjuhäradsbygdens textilindustri, Grimetons radiostation utanför Varberg, Norbergs bergslag, örlogsvarvet i Karlskrona, smalspårvägen mellan Västervik och Hultsfred, Falu gruva och Kopparbergslagen, Ericssons anläggning vid Telefonplan i Stockholm samt Pythagoras motorfabrik i Norrtälje.
Lena From/TT Spektra sion = "1.0"><Rub>Vårda eller slänga?
</Rub><Ing>Ska kärnkraftsverket i Barsebäck förklaras som kulturminne?
Ja, tycker många av dem som jobbar där och frågan är intressant.
- Kulturarvet handlar inte bara om vår ljusa historia, säger Riksantikvarieämbetets Helena Westin.
Alla är överens om att Sveriges industriella kulturarv ska bevaras.
Men vad ska bevaras? Hur ska det gå till? Vad får det kosta? Och vem ska betala?
</Ing><Btex>
Helena Westin på Riksantikvarieämbetets kunskapsavdelning sitter som spindeln i nätet när frågor som dessa kommer på tal. Dels är hon kontaktperson för Delegationen för Industrisamhällets kulturarv, som 1999 tillsattes av regeringen och som till och med i år haft 24.5 miljoner kronor att fördela på projekt som på olika sätt synliggör svensk industrihistoria. Dels är hon ansvarig handläggare för industriarvsfrågor på Riksantikvarieämbetet, som bland annat utarbetat ett handlingsprogram med tolv för Sverige nationellt viktiga industriminnen (se faktaruta).

Folkligt engagemang
Penninganslagen har gjort industriarvet till nyhetsstoff.
- Och bara det att man pratar om att man ska uppmärksamma de här frågorna gör att det snabbt händer saker, säger Helena Westin som håller med om att industriarvet väcker starkt folkligt engagemang. I synnerhet utanför storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö.
- Strukturomvandlingen slår hårdare på orter där samhället dominerats av en enda näring och/eller arbetsgivare. Om industrin läggs ned berörs alla personligen på ett helt annat sätt än i en större stad med fler arbetstillfällen, säger Helena Westin.

Centralt och lokalt problem
- Det är berättelserna som blir kvar, av och om verksamheten som försvunnit, som hon är angelägen om att förvalta för framtiden. Riksantikvarieämbetets uppdrag ser hon i första hand som att vara stödjande, inte styrande av hur bevarandearbetet ska gå till.
- Vår roll handlar inte om att definiera vilken historia som är rätt eller fel, den är att se till att många olika historier får frodas. Det handlar inte om att ge någon monopol, utan om att ge människor rätt att själva tolka sin egen och andras historia, säger hon men medger att frågor om vad som ska bevaras och hur, givetvis medför problem.
Ju närmre vi kommer vår egen tid, desto sämre är vi på arbetet med bevarandefrågorna, säger hon och nämner branschen kemisk industri som ett exempel där kulturminnesvården halkat efter.
Problemet är centralt, likväl som lokalt.
- Man är sämre på att arbeta med det som är stort, skitigt och krångligt att ha att göra med. Vi är inte i fas med dokumentationen, i synnerhet inte när det gäller de branscher som förändras just nu, mitt framför ögonen på oss.

Viktiga tegelhögar
- En förklaring till att intresset för den högindustriella epoken från sent 1950-tal till 1970-talets slut relativt sett varit litet i jämförelse med intresset för att bevara exempelvis svenska medeltida kyrkor, skulle kunna vara att det industriella arvet är svåröverskådligt och stort. De medeltida kyrkorna är så få att det faktiskt går att bevara alla. Men vilka urvalskriterier ska gälla för dockor och stålvalsar?
- Vi är fortfarande ovana vid att anlägga kulturarvsperspektiv på såda

Information till våra läsare

Vårda eller slänga?