Vår tids gladiatorspel
Carolina Häggkvist
Foto:
"AUKTION"
Rapsfälten vajade i den ljumma vinden. De röda stugorna var rödare än på länge och om jag inte missminner mig var till och med barnen från Bullerbyn på plats.
- Vad får jag för den här fotogenlampan, har jag 500? vrålade utroparen med en stämma starkare än Carolas 1983.
Det var tyst.
- Kan vi börja på 200?
En hand for upp i luften. En skäggig man med kavaj blev den lycklige ägaren av lampan för den nätta summan av 380 kronor. Jag hann inte ens en gång ge mig in i leken.
- Här har jag en urtjusig aladåbform för bjudningar av alla de slag, skrek utroparen. Får jag en tia?
Näst intill osynligt för det blotta ögat rätade skäggmannen ut pekfingret och krökte det sedan återigen. Det var den gesten som fick mig att inse vad det egentligen handlade om. Det var inte första gången som skäggmannen rätade på sitt finger. Framför mig stod stenen i glashuset, ulven i fårskocken och djävulen i helvetet. Mannen var en uppköpare.
Insikten fick mig att darra i hela kroppen. Det är sådana här personer som kan förstöra en hel auktion. De som köper allt till vilket pris som helst.
Någon var tvungen att stoppa honom och den någon var jag. Med auktoritet plockade jag upp den imaginära handsken som mannen hade slängt på backen framför mig. Utmaningen var antagen. Jag var gladiatorn, han var lejonet.
- 20, sa jag hest.
Jag hade aldrig ätit aladåb, men det spelade ingen roll. Ibland kan nämligen livets fokus växla ganska snabbt. Inom loppet av några sekunder hade laxaladåb blivit det enda som betydde någonting för mig.
- Har jag 30?
Pekfinger. 40? Ja. 50? Pekfinger. 60? Ja. Så där fortsatte det. Skäggmannens heder stod på spel. Små horn hade vuxit ut från hans huvud, ögonen glimmade och fradgan skummade yvigt runt munnen. Vi närmade oss femhundralappen och båda var utmattade, men ingen av oss hade en tanke på att ge upp. En likadan form, fast utan rosten, gick att köpa för mindre än hundralappen i nyskick. Det var mig egalt. Vi var de enda levande kämparna kvar på arenan, de andra gladiatorerna hade stupat för länge sen.
"Maximus, Maximus!" vrålade publiken om och om igen.
Slaven, det vill säga jag, satte in dödsstöten och kunde sedan rakryggad hämta min form ur kejsarens hand.
Stoltare än den dagen jag gick ut journalisthögskolan begav jag mig hemåt. Jag hade köpt en chiffonjé för 2 000 kronor, en schaggsoffa från sekelskiftet för 8 000 och icke att förglömma - en aladåbform för 3 000 kronor. Saker som jag varken behövde eller hade plats för. Men jag dödade lejonet och jag vann auktionen.
Så jobbar vi med nyheter