Jag säger fritidsmusiker för det är det de kallar sig själva. För de flestas öron är den distinktionen ohörbar. Kammarsymfonikerna är ett gäng gedigna amatörer som väckte Rachmaninov och Tjajkovskij till underbart liv i kyrkans salighet.
En orkester i en kyrka är ett musikaliskt giftermål som är oöverträffad, alla instrumenten i fullständig harmoni med byggnadens akustik. Martin Sturfälts pianospel var både klassisk och expressiv på söndagskvällen. Han försvinner i sin egen och Rachmaninovs musik sådär som musiker gör, i en drogad extas skapad av toner. Sturfält bokstavligen studsar och snurrar till tonerna som han skapar med orkestern. Han är egot bland klassiska musikens försynta lagspelare, inte på ett negativt sätt utan på det sätt som man förväntar sig av en frontman. Den delen av konserten som han är med på, Rachmaninov-spelningarna, är också den mer vitala delen av konserten. I hans ledning är orkestern mer livlig med större ljudlig mångfald.
Läs mer i tidningen
