Jennifer Westfeldt, regissör och manusskribent, har byggt upp en historia som ifrågasätter familjenormer för att sedan rasera sin egen tes och snabbt springa tillbaka till kärnfamiljsidealen. Det är det som är största bristen med "Friends With Kids". Har du suttit där och köpt premissen och känner dig nöjd med att uppleva en annorlunda romantisk komedi blir du knappast nöjd över hur Westfeldt knutit ihop säcken.
Julie och Jason ingår i ett kompisgäng där de andra gifter sig, skaffar barn och förvandlas till själlösa monster som hatar varandra. Det ger Jason och Julie idén att det bästa vore att hålla isär föräldraskap och äktenskap, det är systemet det är fel på och de tänker slå systemet. Vips har de skaffat ett barn ihop och allt verkar fungera smärtfritt. Medan vännerna ser skabbiga ut och knappt får sömn är Jason och Julie nöjda, glada och kärleksfulla i sin himmel av delad vårdnad om Joe. Varför Westfeldt inte kunde hitta ett smartare slut istället för en sliskig, stereotyp variant är svårt att veta, kanske blev hon pressad?
Filmens andra problem är huvudparet och då Westfeldt själv. Hon är inte huvudhjältinna i en romantisk komedi, hennes skådespeleri är alldeles för begränsad. Jämfört med de flesta andra framstår hon som en amatör. Eftersom dialogerna är så välskrivna och hittar kärnan i känslorna både hos föräldrar och barnlösa skulle hon kanske ha hållit sig endast till det. Dessutom fungerar hon inte ypperligt med Adam Scott. De ser ut och känns som enbart vänner. Vilket i och för sig fungerar fantastiskt större delen av filmen, sedan ska man köpa att annat börjar hända mellan paret. Det är för mycket begärt av Westfeldt.