n Det här är en välkommen nyutgåva; en lättläst och lagom kort självbiografi, först utgiven för femton år sedan. Den handlar om arbetargrabben från Göteborg som gör en klassresa och blir professor i Umeå.
Eftersom han är akademiker teoretiserar han lite om berättandet, men sen börjar han berätta och då blir han rolig.
Pappan, som var svarvare, hade fått första delen av Nordisk familjebok i något reklamerbjudande och kunde med högtidlig min förklara vad alla ord som började på A betydde. Apor, apacher, alsikeklöver...
Mamman, som ägnade sig åt ett frenetiskt städande, hade stora ambitioner och drev på sonen att studera för att bli något.
Den som själv gjort en klassresa känner igen mycket av det Ronny Ambjörnsson berättar. När Ronny började träffa flickor kunde han inte kyssa, en oförmåga som hängde samman med bristen på kroppsliga ömhetsbetygelser i hemmet. När han sent i livet upptäcker att mamman har löständer bli han förvånad, sånt hemlighöll man för barnen.
Söndagens utflykter gick alltid till morfar och mormor.
Socialdemokratin var det normala i tillvaron. Man skulle vara duktig i skolan, ödmjuk och ändå ambitiös. Tro inte att du är någon. Men visa dem att du kan!
Ronny kunde - han blev professor i idé- och lärdomshistoria. Han sa sig att arbetarklassen gett honom i uppdrag att granska klassamhällets ideologier. Han bar med sig ett besinningslöst klasshat som kunde komma över honom när han t ex såg Peter Wallenberg i TV; "uppblåst som en padda sitter han där och gör sina dumdryga uttalanden, väntandes på bifall från klassisarna".
När Ronny ska installeras som professor händer det saker. Han har ingen doktorshatt men får låna en som är flera nummer för stor.
Innanför svettremmen virar han hushållspapper som släpper och sitter kvar på huvudet när han bugar för kungen och drottningen.
Sen blir det kungamiddag. Familjen får en hedersam placering alldeles bakom drottningen. Det här är mammas dag, hon som stakat ut Ronnys framtid. Rektorn håller tal och prisar de nyutnämnda professorerna.
Då svimmar mamma. Hon ramlar av stolen och hamnar på drottningens klänningsfåll.
Ronny räddar henne från framrusande frackklädda läkare och präster och får henne med ambulans till akuten. Där sitter han utanför undersökningsrummet utom sig av oro för mamma. Till slut vågar han glänta på dörren. Han har oroat sig i onödan. Där ligger mamma och underhåller ett hov av biträden och sköterskor med interiörer från kungabalen. Ronny stänger varsamt dörren...
Som professor fann sig Ronny Ambjörnsson plötsligt vara chef, vilket han fann olidligt. Han stod ut i tolv år, sen tog han avsked för att ägna sig åt att skriva. Nu kan han skratta åt sig själv: Här sitter du och gör dig märkvärdig när du borde ha stått vid svarven på SKF och tillverkat kullager. Vad är det du tillverkar? Ord. Fraser.
Det kan vi läsare vara tacksamma för. Må han fortsätta med det länge än!