Istället för att gå till Arbetsförmedlingen och därmed få ersättning från a-kassan har Sven-Otto Littorin just sökt avgångsersättning på 1,3 miljoner kronor. Hade jag vetat om den här möjligheten hade jag också ansökt om samma belopp och struntat i både a-kassa och fas 3 då jag senast blev sparkad från kommunen. Däremot gillar jag inte att Sven-Otto felaktigt pekades ut som horkund. Läste nämligen tidigare i våras om en vietnamesisk kvinna i Danmark som av Arbetsförmedlingen skickades på fyra veckors arbetsträning på en bordell. Sven-Otto ville naturligtvis hitta nya vägar för fas 3 och ville nu själv under ett studiebesök bilda sig en uppfattning av den danska modellen.
Vad jag inte fattar är att han sparkas för att för en gångs skull ha betalat för någon som utför ett arbete, när han under sin tid som arbetsmarknadsminister annars mest har gjort allt för att de arbetslösa ska tvingas in i de mest meningslösa åtgärder utan någon som helst rimlig ersättning. Det om något borde väl vara kriminellt!
Sven-Otto fick gå under Almedalsveckan och den händelsen plus Gudrun Schymans grillparty, då hon förutom 100 000 kronor även brände upp sin politiska trovärdighet, är väl det som man kommer att minnas från den veckan. Är detta medias fel? Vill man enbart rapportera om skandaler? Ja och nej skulle jag vilja säga. För nog fick väl rikets alla ledande politiker komma till tals, varje parti hade varsin dag till och med. Och vad sade dessa landsfäder och mödrar? Hela Sveriges intressen! Verklighetens folk! Välfärd! Ännu mer välfärd! Och Maud Olofsson ville gynna landets frisörer.
Förutom att jag kanske ska klippa mig när Centern vinner valet undrar jag över denna överetablerade välfärd. Välfärd för vem? Landet har för närvarande en halv miljon överskuldsatta människor varav de flesta inte platsar i TV3-programmet Lyxfällan. De flesta har hamnat på obestånd på grund av arbetslöshet, sjukdom, skilsmässor eller konkurser. Vidare saknar 18 000 i Sverige ett hem. Man kunde väl åtminstone ha nämnt dessa människor i sina välfärdspaket. Men dessa röster är inte intressanta. Alla partier strävar efter det gyllene genomsnittet, medelklassen, dess röster och dess välfärd. Det här med fattigdomsbekämpning, det är väl ändå lite väl mycket 70-tal eller hur?
Trots allt, en halv miljon själar av nio miljoner människor gör enligt min matematik en sjuhelsikes massa röster. Vi leker med tanken att alla dessa marginalmänniskor helt plötsligt skulle få för sig att gå ihop och strunta i etablissemanget, bilda ett eget parti. Det skulle se ut det! Eller, tänk istället att alla dessa människor skulle strunta i att rösta, att valdeltagandet helt plötsligt skulle sjunka avsevärt. Hur skulle valanalytikerna tolka det? Misstänker att man skulle börja leta efter syndabockar i flumskola, dåliga valkampanjer, felaktig mediebevakning, eller helt enkelt fel sorts väder på valdagen. Att det kunde finnas brister i själva demokratin vore nog det sista man skulle antyda.