Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Väldisponerat av ett SON på topp

En del konserter minns man mer än andra. Somliga kommer man inte ihåg att man varit på, och lika bra är väl det.  Men några finns kvar i minnet och lämnar spår för resten av överblickbar tid.

Kultur och Nöje2008-02-16 03:00
Anna Sköldh,
För egen del har jag svårt att utradera ett möte i Hörsalen på det glada 80-talet då jag hörde Lars-Erik Larssons Serenad för stråkar. Welser-Möst dirigerade och cellisten Mats Lidström satt i orkestern. Det var musik det! Mötet med Sibelius 2:a symfoni i torsdags kommer förmodligen också finnas kvar i minnets musikaliska databank. Så här spelar Norrköpings Symfoniorkester när den är på topp, ledd av en dirigent som förmår plocka fram musiken essens och sammanfoga delarna till en helhet. Inledningen med vågade pauser och rejäla rubaton oroade först, men snart övertygades jag om att Henrik Schäfer visste vad han höll på med. Han byggde upp storformen men hade kvar det lilla innehållet och lät den tunga fonden bli en trygg bas för mer livfulla utflykter. I den andra satsen lämnades ingenting åt slumpen, musikens mejslades och höggs ut ur helheten. Här drogs linjer och tankar till den yttersta gränsen med väldisponerad dynamik. Här uppstod den musikaliska högspänning som inte kommer på beställning. Den tredje satsen gick igång med expressfart där blåsarharmonierna fick visa på det finstilta. Väl över i det undersköna temat i finalen fick vi höra en smärtsamt vacker tolkning enligt regelboken fast med egna förtecken. Den bästa Sibelius-2:an jag hört minsann! Ännu mer högklassig musik fick vi med Sånger ur Des Knaben Wunderhorn av Gustav Mahler och med Kristina Hammarström som solist. Det var en fräscht placerad klang och intensiv närvaro i hennes stämma. Kristina Hammarström sjöng direkt och med en rak och omedelbar lätthet i rösten, som med en mustig och varm altklang färgade in sopranstämman. Hon jobbade med små medel för att ändra riktning och dynamik och jag gillade hennes sätt att liksom svinga sig upp på höjderna och befästa texten. Orkestern fanns med som en likvärdig partner, som ett piano i en romans med egen bärkraft. Mitt i detta komplicerade flöde av klanger och rytmer hittade Hammarström sin plats i helheten. Konserten inleddes med förspelet till Hans och Greta av Humperdinck. Stycket spelades torrt och lite tafatt och hittade inte alls in till mig, men det är redan glömt och förlåtet!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje