Det har gått några år sedan Tron och Kevin Flynn sitter på sängen med sin son och berättar om en underbar värld och upptäckt. Han säger att han ska ta med sig sonen Sam dit. Sedan åker han iväg till sitt kontor och återvänder inte. Filmen klipps fram ungefär 20 år. Flynns företag Encom är förändrad och styrd av giriga företagshajar som skrotat grundidén om gratis programvara till folket. Sam Flynn som är den störste aktieägaren i företaget lägger sin energi på att förlöjliga styrelsen. Så Tron: Legacy börjar som ett inlägg i Pirate Bay/Wikileaks-debatten.
Genom en ledtråd hamnar Sam på sin pappas gamla spelhall och dras sedan in i hans datorvärld, The Grid. Där träffar han på en ung version av sin far, Jeff Bridges datoranimerad. Det är CLU, ett onskefullt datorprogram som nu styr i den digitala världen. Pappa Flynn, ickedatoranimerad Bridges, är fast i den här världen och Sam måste nu få ut honom.
En sak kan vi få ur vägen, ja, Tron: Legacy är väldigt snygg och glättig. Något som räckte för Tron 1982, men det gör inte det 2010 då specialeffekter är lika vanliga som dåliga actionfilmer. Hur är resten? Manuset är pinsamt dåligt, en del repliker är plockade ur den sämsta tänkbara tv-serien. Storyn är intetsägande för det mesta. Det läggs in en hel del aspekter som presenteras som logiska när det inte är speciellt logiskt. En bra film möjliggör för tittaren att gå med på overkliga premisser. En film som Tron Legacy gör att man sitter och funderar efteråt om bristen på logik.
Alla försök till att blanda in djup och filosofi har havererat totalt och blir mest smålustiga i filmen. Samtidigt ignoreras vissa delar som kunde gett någonting. Hur känns det för en far och son som inte har träffats på 20 år? Hur skiljer sig en man från andra när han inte funnits i den riktiga världen under två decennier? Frågor som ignoreras.
En annan självklar brist är att Joseph Kosinski har gjort en alldeles för ’häftig’ film. Sam, spelad av Garrett Hedlund, är en söt och rebellisk ung kille som aldrig tittat åt en nörds håll. Det är motorcyklar och stil som är överordnad innehåll. Gör man uppföljare på en film som hyllats av nördar världen över ska man rimligtvis hålla sig någorlunda trogen den publiken.
Sammantaget är Tron: Legacy ett ganska poänglöst äventyr som liksom tappar sin egen saga på vägen.