I måndags, på annandag påsk hade kyrkorna i Sverige anordnat manifestationer över hela landet mot sjukförsäkringssystemet som inte ser till individen och resulterar i att sjuka människor tvingas ut i arbete. Det går att se det som en politisk fråga, det går också att se det som en fråga om empati. Det var ett tillfälle för alla i landet som ville att få visa att de inte accepterar att människor behandlas på det sätt som de kan göras i dagens Sverige. Alla kan bli sjuka, en sekunds olycka kan resultera i flera års sjukdom.
I Norrköping, en stad med 130 000 invånare numera lyckades cirka 150 ta sig till Tyska torget. Bara 150 kunde/tordes/ville stå upp mot en grov systemförändring som försämrat välfärden. Resten av befolkning tycker antingen att det är helt okej eller väljer att inte göra något. Hade liknande hänt i Frankrike, då hade nyheten om manifestationer och demonstrationer nått alla världens medier. De demonstrerar sönder sina gator för mycket mindre.
Många års välstånd i Sverige har skapat ett samhälle där det nästan råder apati. Det klagas lite på reformerna men i vår stad kunde bara 150 av 130 000 ställa sig på ett torg och lyssna på lite tal. Inte ens ansträngning i form av utrop krävdes. Allt som behövdes var att stå upp mot orättvisor. Ett sekel av rättigheter och välbefinnande har gett det svenska folket känslan av att man inte kan göra något. Vi har glömt hur. En gång var fjärde år röstar vi, sedan tar vi stryk utan att ens försöka stå upp. Fransmännen, som exempel, vägrar inte bara att ta stryk...de vägrar låta någon ta ifrån dem guldkanten i livet.
Likadant är det med fackligt engagemang. Frågan om fackligt engagemang har reducerats till en förmånsfråga ’vad får jag ut av facket?’.
Utan minsta tanke på rätten till semester, rätten till att inte få mindre än en viss summa i lön, rätten till raster och mycket annat. Saker vi har rätt till därför att människor engagerade sig en gång i tiden. För länge sedan valde vissa att ställa sig upp och inte ta stryk. På grund av dessa personer kan vi räkna med rättigheter. Och nu har kopplingen till kedjan försvunnit. Orsak och verkan kring arbetsrätt är inte central längre. Vi har tagit fackförbunden för givna. Vi har tagit en hel rörelse för given medan andra länders arbetare kämpar för att ens få tillhöra ett fackförbund.
Vad får jag ut av facket? Många av oss har fått ut saker av facket hela våra yrkesliv, och långt innan vi föddes. Poängen är inte vad vi får ut av fackförbunden, poängen är att vi har möjligheter därför att fackförbunden existerar.
Vi måste åter komma ihåg vilka fördelar det finns i att organisera sig. Att vi faktiskt är starka tillsammans och att individen kommer i kläm när det inte finns ett starkt sammanhang för individen. Vakna ur apatin på söndag den 1 maj Sverige!
Ta inte mer skit!