För en vecka sedan kom maken och jag hem från Kreta. Vi var där tillsammans med våra bästa vänner Thomas och Malin. Barnen var hemma tillsammans med mina och Joakims föräldrar. Gissa om de blev bortskämda? Det var verkligen skönt att få komma iväg till värmen med tanke på vår kalla sommar här i Sverige. Dessutom var det skönt att känna att man lycktas spara ihop till en hel utlandssemester. Jag kan väl inte sticka under stol med att vi hade en underbar semester som bara bestod av vila, sol och god mat. Batterierna blev ordentligt uppladdade igen och kärleken tände till lite igen, vilket känns extra trevligt efter våra sexton år tillsammans.
Det som dock förvånar mig är en del människors syn på att åka iväg på semester utan sina barn. Jag har mött både positiva men främst negativa kommentarer om att åka ensamma på tu man hand. Jag har fått höra allt från att vi är egoistiska till att ha blivit helt idiotförklarad. Frågan jag ställer mig då är: Varför kan man inte åka iväg utan sina barn? Jag tänker att det är viktigt att värna om relationen och framförallt behöver man ibland få egen tid tillsammans. Om mamma och pappa mår bra, så mår oftast även barnen bra. Dessutom är barnen alltid huvudfokus annars i livet. Så varför kan man inte få fokusera på varandra för en gångs skull? Jag är helt övertygad om att mer ensam tid utan barnen skulle kunna rädda många äktenskap och förhållanden. Ibland är det nyttigt att kliva ur mamma- och papparollen för en stund och hitta tillbaka till sig själv och till den person man fastnade för och valde att skaffa barn tillsammans med. Sedan är det ju spännande och rätt nyttigt för barnen att leva med någon annan för en kortare tid för att komma på att mamma och pappa inte är så tokiga trots allt. Det kan till och med vara nyttigt att få sakna varandra.
Men varför är en del par så rädda för att vara ensamma. Ibland kan man nästan tänka att det grundar sig i en rädsla för att inte ha något att prata om. Eller för att upptäcka att man inte längre har något mer gemensamt än sina barn. För dessvärre tror jag att det är väldigt vanligt att man omedvetet och successivt har glidit ifrån varandra. Kittet har luckrats upp och går inte längre att lappa ihop. Tid för varandra tror jag många gånger är avgörande för hålla kärleken vid liv. Givetvis behöver man inte alltid göra så påkostade saker som en utlandsresa. Ibland räcker det att ha barnvakt och äta en middag tillsammans. Eller bara ta ett bad hemma i badkaret alternativt en långpromenad i skogen. Det lilla i vardagen är viktigt. Samtidigt som beröring och kommunikation är ännu viktigare. Gör man de där små sakerna tror jag man kommer långt. Likaså om man prioriterar den man lever med före att till exempel gå på afterwork med kollegorna varenda fredag. Och visst är det härligt att känna pirret i magen när man tittar på den man lever ihop med, och känna att man faktiskt älskar sin partner för den han eller hon är, och inte bara för att man har barn tillsammans. För mig är det en skräck att man plötsligt skulle upptäcka att man glidit ifrån varandra eller inte har något att prata om längre. Men om man gör saker tillsammans så får man mer gemensamt och något att både prata om och se fram emot. Så jag kan varmt rekommendera alla par en sak.
Gör saker utan Era barn. Våga vara två!
