Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

"Vad vore detta fik utan teatern i underjorden?" - Del 2.

Åren gick och bibbanfiket fortsatte att vara en naturlig knutpunkt både för mig och de flesta av mina vänner. Poetdrömmarna fick lite mer seriös karaktär när vår krets började ge ut våra dikter i egna små antologier, på eget förlag, om man nu kan kalla denna minst sagt flytande kärna av förvisso viljedrivna excentriker för förlag.

Kultur och Nöje2010-02-19 03:00
Uffe Olsson
Hur som helst så drevs allt genom rökiga, kaffestirriga och ofta lite bakfulla möten på fiket. Först kom Ordförsök På Lili Brik 1982, sedan Tygfrukost 1983, och sist Rosslyckningen 1986. Det var små samlingar som såldes från hand till hand, eller byttes mot en stor stark på krogen. Jag träffar fortfarande gamla kompisar som fortfarande har kvar dessa undergroundalster, ja som till och med bläddrar i dom ibland. Mot mitten av 80-talet gavs stadens underjordiska scen för rock och poesi en än fastare struktur. Det var konserter, skivutgivningar, konstutställningar och happenings genom Ceilidh (uttalas keijlid, ungefär), en löst hållen, anarkistisk gör-det-själv-rörelse vars innersta krets nästan alltid sågs på fiket. Och vad vore detta fik utan teatern i underjorden? Här körde Ceilidh minst sex halsbrytande arrangemang där rock och diktuppläsningar varvades med extrema varietéer och installationer. Det mest minnesvärda arret var nog den första kulturnatten 1986 då vi skruvade loss alla stolsrader i teatern för att få in mer folk. 250 pers packade in sig i en lokal som var godkänd för 100 och musiken dånade från Sister James och 23 till med flera medan Nisse och Kerstin stressade omkring och fixade med mackor, öl och kaffe i fiket. Nästa morgon var vaktmästaren blåröd långt ned på halsen av affekt när han såg teaterns tillstånd, och inte blev han gladare av att Johan Hallgren frågade: "Vad arg du ser ut. Är du arg?" var tionde sekund till honom. Men vi städade och fixade och skruvade och lokalen såg snart ut som vanligt igen. Och vi fick låna den nästa år igen. Mot slutet av 80-talet började barnen komma till världen. När jag var pappaledig, med både Oskar och Matilda, och fortfarande bodde nere i stan, så var det givet att de fick hänga med till fiket. Begreppet passiv rökning hade väl inte riktigt slagit igenom ännu, och bäbisarna fick en självklar vana i knät hos såväl rockare, melankoliska konstnärer, punkare och poeter. Jaja, those where the days, tänker jag, tillbaka i tjugohundratalet. Jag doppar min andra skorpa, kollar på klockan: fem minuter sen bara. På bara ett par minuter har jag gjort en nostalgisk liten utflykt tillbaka i min historia, i hörnet av det fik som numera har rökförbud, naturligtvis, som stänger redan klockan fyra, som inte ens hade utomhusmöbler i somras. Otroligt. Jag tänker att jag, trots allt, känner mig ganska nöjd med mitt liv, så här långt, att jag vet att jag har gjort saker här i världen, bra grejer, sånt med substans, som lämnat spår. Jag tar en sipp kaffe, och samtidigt som hustruns gamla ex reser sig för att gå, kommer min vän runt hörnet med sitt stora vackra smittande leende.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje