Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Vackra skal för ensamheten

Stefan MÅS Persson
Måleri
Konstfrämjandet

MÅS Persson håller just på att hänga sin utställning . Det blir ett förvillande intryck med alla vindlande perspektiv. Säkrast att koncentrera sig på några av bilderna. Venissage idag, lördag.
FOTO: NICLAS SANDBERG

MÅS Persson håller just på att hänga sin utställning . Det blir ett förvillande intryck med alla vindlande perspektiv. Säkrast att koncentrera sig på några av bilderna. Venissage idag, lördag. FOTO: NICLAS SANDBERG

Foto:

Kultur och Nöje2004-02-21 06:00
Det är hus och i dem finns celler. Husen klättrar, uppför och på varandra eller böjer sig i vackra bågar, de travas och travar. Nästan allt i blågrå nyanser, svalt och med rytmiska avsnitt i orange.
I några av cellerna sitter förskrämda figurer, mannen människan, ängsligt kikande över kanten eller upptryckt mot en vägg. En stor central målning visar Babels torn, alltså ett präktigt misslyckat bygge - men här är det fullt av hopp. Små stegar klänger längs fasaden, uppåt, vidare.
Stefan Mås Persson (Mats Åke Stefan) från Halmstad är konstnären, han visade något i den här stilen men ändå annorlunda för fem-sex år sedan, på Konstfrämjandet då också.
Det är vackert och kul, fyllt av känslor, fart och oändliga överväganden. Människans rum, vi bor som i bikupor, eller i gamla miljonprogramfack, men ensamma. Vill man försöka översätta känslorna i de här bilderna är de ändå så fulla av möjligheter.
Det blir en tydlig känsla av att vi har ensamheten gemensamt - så bryts udden av den kramande ångesten.
Stefan Mås skissar, tecknar, bygger modeller, sågar i trä, spränger ramarna, ibland med små utbyggnader - se den lilla stegen som av tändstickor - ibland bryter ett kraftigt torn, eller något annat, gränsen.
Vissa ansamlingar för tanken till favelas, de där sydamerikanska förorterna man kan läsa om, andra är som från någon världsstad, någon bild får en att tänka på bakgator i Paris eller Berlin - men det är oviktigt, inga vyer finns i verkligheten.
Ytorna är vackra, skrapade med kniv och med många olika och spännande strukturer. Rytmiskt upprepas formerna till egna mönster och de vita taken blir egna former, som solreflexer eller möjligen snövita rena ytor. Fina skuggor modellerar fram djup.
Omöjliga figurer är en tankebana, särskilt där trappor utan början eller slut blir dekorativa element, klossar ett annat, sådana man leker med. Över all denna konstruktion och all denna ensamhet, finns ett lekfullt drag, gränsande till rena galenskapen. Det är roande.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!