Vackra ord att spara

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer

Skrev Pär Lagerkvist och orden rinner upp i huvudet när jag ser stans blomsterprakt. Nu! Nu när den snart ska dödas av frosten! Jag tror växterna känner att nu gäller det, nu ska jag pråla för allt vad jag är värd för snart är det slut. Finito.
Se Dalsgatebacken, se Konstmuseets entré, se rabatterna vid Refvens grund.
Ävenså i den lilla skalan, balkongens sommarpelargoner växer och blommar så man ser det, nästan inställsamt. Hela sommaren är det spretigt och kämpigt och snipigt, men nu passar det minsann.
Dock, slutet är obönhörligt, även om det tar ett par veckor till. Bara en sista desperat kraftansträngning, ett crescendo, innan allt blir hö.
Det är vackrast när det skymmer.

Jag pratar med en gammal man. Han har alla de gamla orden, hans språk är så behagligt,lite arkaiserat som det heter, jag vill bara blunda och lyssna. Att det kan vara så befriande att slippa slang och slängar, rösten kämpar inte, han äger valörerna, han pratar gärna om bilder. Nej, jag pratar gärna om bilder med honom, så är det. Eller tar jag upp något om tv eller om extrapriser eller om gamla minnen eller nåt annat där han sätter igång så jag får lyssna. Ibland kan det kännas som en rening, sånt man kallar katharsis i de gamla grekiska dramerna.
Särskilt väl känns det där goda språket när radion stått och skvalat en dag med en massa hårda ljud och då´ra och liksom och vettu och tjosan, beroende på kanal.
Så nog är allt som vackrast när det skymmer, när det är på väg bort.

En annan, inte riktigt lika gammal, man som hämtat poäng den här veckan är Carl Gustaf. En riktigt cool kille visade det sig, med närvaro i ögonblicket. Man kan tro att han har övat för ett tillfälle som det med jordgubbstårtan (som han för övrigt berömde för sin goda smak, kanske får något konditori hädanefter kalla sig hovleverantör). Med direkt omsorg om den upphetsade 16-åringen och repliken "sånt här får man ta" visade han sig mogen sin topp-plats på bästa svensklistan.
Man kan ju bli rojalist för mindre som en gammal republikan sa.

Som någon kan ha anat är det hösten som anger stämningsläget. Hösten som än så länge dröjt kvar sig kvar som eftersommar, men med äppeldoften över torget en glasklar sollördag är det beseglat. Höst. Sällan är det gröna så grönt, de röda frukterna så röda, färgerna så rika, det är nästan obscent i sin yppighet. (Fast det kanske har med en svårtämjd fantasi att göra).

Nå, bakom de vackra diktraderna finner vi det välbekanta. Inget är så vackert som när det hotas. Trädet som ska röjas undan, människan som kommer att ryckas bort, avskedet, de lyckliga dagarna, till och med en del ting som man fäst sig vid kan kännas svåra att förlora eller göra sig av med, särskilt om man måste.

Allt är givet
människan som lån

står det i samma dikt.