Vackert och effektfullt på Klubb Republik

Klubb Republik vill Alla hjärtans dag till ära bjuda på musik som tilltalar både dem som glädjefullt uppslukas av dagens kärleksbudskap och dem som hjärtekrossat sitter i ett hörn och bara önskar att timmarna ska passera. Följaktligen skänker säsongspremiären Moto Boys euforiska poputbrott åt de förstnämnda och King Creosotes melankoliska singer/songwriter-reflexioner åt de senare.
Skotten är först ut med sin gitarr. Efter 25 släppta album de senaste 13 åren och en mängd spelningar därefter är det en rutinerad räv som tillsammans med sin parhäst tar scenen i besittning. Med torr brittisk humor (som ibland går hem, ibland inte) och sorgsna melodier hittar han trots tekniskt strul rätt direkt.
Rösten är vackert släpig, inte alls olik en mogen variant av Tom McRae och så länge han håller sig till gitarren är King Creosote så angelägen en singer/songwriter kan vara. Tyvärr är det den som strular och halvvägs genom spelningen tvingas han ställa stränginstrumentet åt sidan.
Istället blir han hänvisad till sitt dragspel och kvaliteten sjunker omedelbart. Han fortsätter att sjunga vackert, men de gitarrlösa låtarna är helt enkelt inte lika bra.
Även om den avslutande Grease-hyllningen är ganska gullig.
Moto Boy är snubben med bar bringa under en läderjacka och läppstift utsmetat över halva ansiktet som gärna låter rösten glida upp i registret och leker med så många moderna musikklyschor han bara kan komma på. Det självbetitlade debutalbumet föregicks av singeln ”Blue Motorbike” och i ärlighetens namn är mannen, vars egentliga namn är Oskar Humlebo, ganska enerverande på skiva.
Live får han dock en lite annan dimension. Ensam med elgitarr och i sin udda utstyrsel förkroppsligar han musiken. Att han har en fantastisk röst står klart omedelbart när han trots en påtaglig förkylning går upp i smidig falsett. I sina mest återhållna partier anas en smått Hellströmsk avighet i sångregistret.
Sångrösten och det faktum att han är en ganska rolig scenkaraktär (kaxigt ödmjuk, hur rimmar det egentligen?) överskuggar att låtmaterialet egentligen inte är särskilt spännande. Några låtar fungerar, men en djupare analys säger att de flesta av Humlebos låtar travar i precis samma riktning. Effektfullheten av att vara ensam med en elgitarr förbyts efter en stund till något negativt. Det blir lite för naket, lite för utlämnande.
Men Moto Boy gör trots allt, några odrägliga pratkvarnar till kvinnliga fans på första raden till trots, en klart sevärd spelning.