Denna verklighetsbaserade historia om Mark O?Brien är både fängslande och inte. O?Brien var en poet vars muskler inte fungerade sedan han fått polio som barn. Effekten är att han inte kan röra någonting förutom ansiktet.
Det mesta av sin tid ägnar han i en järnkista som hjälper honom att andas. Resten av tiden måste han köras runt av assistenter på en säng. Vid 38-års ålder får han förslag av en sexterapeut att träffa sexsurrogaten Cheryl, en person som ska lära honom ha sex.
Det finns gott om historia att fylla tiden med och det blir aldrig tråkigt. Samtidigt lyckas vi inte komma så väldigt nära Mark O?Brien som människa. Därför tappar filmen något, därför känns den ibland inte som en film som kan tävla med de bästa. Cheryl, spelad av Helen Hunt, får möjlighet att vissa ett större register och vi får lära känna henne. I Marks fall ligger fokus mest på målet vilket gör att människan och personligheten försvinner. Samtidigt försöker inte regissören tjäna lätta poäng genom att tvinga fram tårar hos tittaren.
Skådespelarna är fantastiska, från huvudroller till biroller. John Hawkes spelar ut sin bästa minimalism, Helen Hunt en mycket mänsklig person med ett märkligt yrke och William H Macy en mycket sympatisk och förstående präst. Samtalen mellan Mark och prästen är bland filmens starkaste scener, där religiositet äntligen visas som flexibel. Och märkligt nog lyckas Lewin få oss att aldrig tycka synd om Mark O?Brien, vilket är en ovanlig bedrift med tanke på ämnet.
