Hur får man någon att läsa? På Norrköpings stadsbibliotek drar snart stadens första bokfestival igång med final på Världsbokdagen den 23 april.
Enligt Wikipedia har den internationella dagen bakgrund i ett katalanskt firande av skyddshelgonet Sankt Göran. Den 23 april ska man i Spanien sedan 1900-talets början ha bytt böcker och rosor med dem man tycker om. Utifrån detta gav International Publishers Association ett förslag till Unesco; och Världsbokdagen kom till 1995 för att uppmärksamma boken och upphovsrätten.
1995. Då måste jag ha varit sådär fyra år. Kanske kunde jag inte läsa ännu, för jag tror att jag var fem när jag lärde mig. Innan dess minns jag att det kändes som om de vuxna behärskade ett hemligt språk som jag inte alls förstod mig på. Hur kunde de utläsa riktiga ord ur en massa svarta krumelurer?
Själv kunde jag väl bara – med nöd och näppe – stava till mitt eget namn med aningens sneda blockbokstäver. Och åh, vilken förtjusning, när jag med en gammaldags barndator som hette Mister Magister plötsligt lärde mig läsa! Efter det var det som om en spärr hade släppts, och jag kunde skriva också!
Så jag skrev och jag skrev. Inte var det några stora litterära verk, när jag i dagböckerna beskrev mina skoldagar med lektioner och raster: ”Sen gick vi ut och sen gick vi in och sen gick vi ut igen. HEJDÅ DAGBOKEN!” Men lusten att berätta hade väckts till liv.
Jag hade ändå ganska länge problem med att förstå vad en mening var. När jag varit sjuk från skolan ett tag, frågade jag min mamma, som trött efter jobbet svarade att till exempel ”Jag heter Melinda.” kunde vara en mening.
Men vadå, betydde det att varje mening behövde ha tre ord och sen en punkt? ”Nej”, svarade mamma, ”det kan vara olika” – och förvirringen var total hos mig.
Jag fattade inte heller varför riktiga författare kunde börja meningar med bisatsinledare som ”och” och ”men”, när de i skolan sa att man inte fick göra så. Ingen förklarade för mig, så jag försökte förklara för mig själv och fortsatte läsa en massa böcker.
Men någon gång tog lusten slut. Tonårsångest och inre rastlöshet fick mig att sky böckerna som pesten. Jag ville inte sitta stilla och bara läsa om andras liv – jag ville själv leva! Så trots att jag nu sitter som krönikör i en tidning och dessutom pluggar litteraturvetenskap, kan jag relatera till dem som tycker böcker är trista och tidskrävande. Till dem vill jag säga: Läs om det som DU är intresserad av! Börja där, så hittar du klassikerna senare – eller åtminstone en vana som passar dig.