Fredagens huvudnummer Green Day lockar självklart samma monstruösa publiktillströmning som de tokiga tyskarna kvällen innan gjorde. Hela festivalen är här. Förgäves. När jag i min enfald trodde jag skulle få se ett av världens största rockband så hamnade jag istället på Norra Europas största after-ski.
Den numera nyktra sångaren Billie Joe Armstrong insisterade hela spelningen på att jag och 4000 andra skulle skrika heeeey hoo, heeey hoo, klappa så här, hoppa sådär hey ho hey ho var och varannan sekund. Stundtals känns det som publiken sjunger mer än den gamle wannabe-punkaren.
Green Day känns som en blek kopia. Det är plastigt och okänsligt. Allt känns otroligt noga utstuderat och förinställt. Det finns inte ett uns av spontanitet under spelningen. Killen som kommer upp och får låna micken och sjunga. Spontant? Inte en chans.
Enda (då menar jag ENDA) gången det brinner till är under Holiday. Då har de redan avverkat ett tiotal låtar.
Inte ens partyhöjare som "King For A Day" eller "American Idiot" lyfter. När jag tror att det här inte kan bli mer Sälen eller Åre. Ja då kör bandet igång Highway To Hell.
Talande låtval. Till helvetet är precis dit bandet kommer hamna om man inte lägger mer själ i sina livespelningar.
Fy fan va dåligt.