Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Urstyvt gjort, Almodóvar

Foto: Emilio Pereda/Paola Ardizzoni

Kultur och Nöje2009-08-17 03:00
Stefan Andersson
Almodóvars nya film är en av hans ganska sällsynta såpoperor om män och mäns känslor. Han berättar ett gripande, lite kusligt triangeldrama, och gör lågmälda porträtt av en lycklig och olycksdrabbad filmskapare och av söner som älskar och hatar sina fäder. Det är urstyvt gjort, Almodóvar har full kontroll över alla sina uttrycksmedel. I blandningen av kärlek och svartsjuka, familjeliv och filmarbete, maktfullkomlighet och otrohet finns många mänskliga spänningar och tragedier. Allt berättas bit för bit, i omkastad tidsföljd. Efteråt har man suttit ständigt fängslad av en orosfylld, ofta melankolisk skildring av passion, förstörda familjer och av konsten som källa till sanning och försoning. Just den fint utarbetade stämningen av instabilitet är nog det som gör filmen riktigt bra.
Lluís Homar, den olycklige pedofilen i Dålig uppfostran, gör en ny storroll som passionerat förälskad och smutskastad filmregissör, senare blind manusförfattare med obruten skaparförmåga och god far till en filmbiten tonåring. Ett mans- och konstnärsporträtt gjort med mycket små gester och finstämda tonfall, mer än någonsin förr i Almodóvars filmer. Hela filmen är faktiskt full av nyanser och underdrifter, naturligtvis infogade i regissörens välkända drastiska, effektstarka mänskliga dramatik, men betoningen på små uttryck ger ett mognare intryck än tidigare. Frånsett några originella bildidéer domineras foto, kostym och färger av en skarp, ytblank, mondän realism.Historien är en typisk Almodóvarhärva av familjehemligheter, förbittrade liv, svartsjuka, det förflutna som kommer på besök och om filmer i filmen. Lätt kan man se spår av Dålig uppfostran och Köttets lustar, liksom av deckarfilmsklassiker om åtrådda kvinnor dominerade av industripampar. Men Almodóvar är för bra för att torftigt härma sig själv. I stället visar han sin förmåga att göra något nytt och finmejslat av personer, situationer och intriger som han lätt inspireras av och trivs med.
Blanca Portillo, den sjuka grannen i Att återvända, gör även hon starkt intryck med små medel som mor med dåligt samvete. Penélope Cruz får visa sin bredd som chefssekreterare, prostituerad, hustru, dotter, mor, älskarinna och filmdiva, men rollen är inte djupare än den är menad att vara. Skämtaren Almodóvar märker man nästan inget av, utom i några snabba variationer på kända scener ur hans egen farsklassiker Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje