Urspårat
Annika Johnsson
Foto:
Skattemyndigheten verkar veta det mesta om mitt liv ändå. Det enda jag behöver göra är att skriva under en redan förtryckt blankett där mitt liv redovisas i siffror.
Kanske borde jag noggrant kontrollera de förtryckta siffrorna så att det stämmer. Och det gör jag också. Några sekunder. Sedan orkar jag inte. För mitt liv ser så tragiskt ut. Skulderna överstiger definitivt förmögenheten. Och det är studielånets fel. Det växer och växer trots att jag återbetalar och återbetalar.
Nu får jag synda för mitt lyxliv som student. För den tid då fester avlöste varandra, då sovmorgnar och lediga dagar hörde till vardagen. Fast riktigt så paradislikt var det kanske inte att vara student. Men det är vad jag kommer ihåg nu så här några år efteråt. Och det är just de bitarna jag saknar. Inte tentapluggandet nätterna igenom eller att ha slut på pengar redan i mitten av månaden.
Just nu går jag omkring och retar mig på många saker. Många SMÅ saker. Men ibland måste jag få vara ointresserad av de stora problemen i omvärlden och mer uppröras över det som drabbar mig i vardagen. Små, obetydliga saker som det egentligen inte är någon som helst mening med att slösa energi på.
Jag upprörs över det dåliga telefonhyfset här i landet. Som att skälla på den man fått i luren trots att det är helt fel person. Som att ta för givet att om jag svarar i någon annans telefon så är jag automatiskt den personens privatsekreterare och vet allt om hur han eller hon mår samt var personen befinner sig.
Jag upprörs över hur hur vissa personer gärna och ofta tränger sig före i kassan trots att de faktiskt inte har mindre i sin korg än jag har. Jag blir irriterad över att resor som det annonseras om i pressen inte finns till det billiga pris som utlovas. Det är skatter hit och avgifter dit. Det är slut på platser just den dag jag vill åka och så vidare.
Jag retar mig enormt på att jag som ganska lång och lite mer bredaxlad kvinna inte ska kunna köpa ett skinnställ att ha när jag följer med pojkvännen på mc-turer. För de skinnställ som är för kvinnor, som det så vackert heter, är helt enkelt för små. Det är tydligen bara små korta, smala och vackra tjejer som ska pryda motorcykeln bakom de hårda grabbarna.
Att köpa skinnställ i herrstorlek är inte det lättaste. Höfter och bröst har man inte hört talas om här. Så jakten på ett skinnställ fortsätter, men det börjar bli lite kris. Det har länge varit dags för premiärtur, men den lär jag väl inte kunna följa med på i år.
Men ändå - hurra för våren! För då får vi lite extra dagar ledigt ibland. Själv befinner jag mig i London när detta läses. I ett anfall av ren trots vågar jag åka till detta, enligt många, pestsmittade land.
Till alla galna kor: Here I come!
Så jobbar vi med nyheter