Urspårat
Foto:
Jo,jo - inte den julen när jag var ung och dum och begick det fatala misstaget att ställa ner den i god tid inköpta granen i källaren till hyreshuset där jag bor.
Alldeles för varmt och utan vatten. Ni kan tänka er resten...
Den barrade hela vägen upp till lägenheten. Det låg drivor av barr i trapphuset som jag mycket generat försökte sopa upp utan att någon såg det.
Den julen rasslade det stilla mot parkettgolvet så fort någon gick förbi den pinniga stackaren i hörnet.
En gran ska vara grön och frodig. Och lukta så där gott så man riktigt känner att det är jul. Det där med plastgranar har jag aldrig förstått. Utom om man är allergiker förstås.
Vad tråkigt att varje år damma av en plastgran och smälla upp den i ett hörn.
Nej, hellre jaga omkring i sista minuten efter en riktig. Som den julen när vi inte kunde uppbringa en endaste gran dagen innan julafton och räddades av en snäll lanthandlare som hade en extra på sin egen tomt. Det kallar jag service.
Sonen och jag har redan julpysslat. Det gjorde vi för säkerhets skull redan i november, för att hinna med. Han gjorde nå´t som ser ut som en stående randig julkorv med en pingla i toppen. Stämningsfullt.
För många år sedan, när bonus-barnen var små, tillverkade vi en julkrubba i vit lera, eller i alla fall gubbarna som ska vara i själva krubban: Maria, Josef, herdarna och de tre vise männen. Åsnan och kon och lammen. Och så förstås huvudpersonen själv, lille Jesus. Fast han blev så hemskt liten - och svartmuskig när vi målat honom - att han numera går under namnet Lapp-Jesus.
Men innan jul kommer lucia och den där svintidiga träffen på dagis då barnen ska tindra och sjunga och ha vita särkar på sig och helst en strut med guldstjärnor på huvudet. Det är gulligt och idylliskt i ungefär en kvart - sedan ramlar strutarna av och mammorna och papporna tittar stressat på klockan: jobbet väntar.
Hög tid är det också att baka pepparkakor, lussebullar och smälla ihop den färdiga pepparkakshus-byggsatsen. Det senare brukar sluta med långa sockertrådar i hela köket, som ett gigantiskt välsmakande och klibbigt spindelnät. Med en lätt hysterisk mamma i mitten.
Och julgardiner, det är en ambition som aldrig kommer längre än just till ambitionsnivån. De tulpanmönstrade gardinerna får nog också i år hänga med till de passar igen, det vill säga i påsk nångång.
Fast uppriktigt sagt så skär det sig lite mot tomtarna och adventsljusstaken.
Så jobbar vi med nyheter