Urspårat
Foto:
Varje gång när jag kommer hem och ser den där lilla lappen, fylls jag av en viss stolthet över min egen handlingskraft och gläder mig över att jag inte behöver plocka i ordning på sju kilo glansigt papper med reklam för Mr Music-skivor för 29 kronor.
Men det var faktiskt inget enkelt beslut att tillverka den stoppskyltsformade lappen.
Tvärtom.
Ända sedan jag flyttade till min tvåa på Albrektsvägen har jag dagligen sett mina något till åren komna grannars dörrar, prydda med förtryckta "EJ REKLAM, TACK"-skyltar. Jag har sett dessa skyltar och småskrattat för mig själv över fånigheten och präktigheten i dem. Allra mest har jag fnissat åt mina närmaste grannars gula, rektangulära skylt med texten "INGEN REKLAM TACK! ENDAST SAMHÄLLSINFORMATION". Och vad i helsike ska det betyda? Vad är reklam, om inte samhällsinformation?
Jag har som sagt fnissat, småskrattat, gurglat, garvat och i smyg hånat mina grannars reklamföraktande skyltar.
Väl innanför den egna dörren har jag sedan svurit över den väl tilltagna högen med regnskogsmaterial, som gjort att jag var dag tvingats gå ut till pappersinsamlingen, ibland flera gånger på bara en söndagseftermiddag, med fulla kassar direktreklam. (Okej då, kanske en liten överdrift. Men ni förstår vad jag menar.)
En något dubbelbottnad tillvaro, med andra ord. Något korkat också, kanske ni invänder. Och det kan jag väl hålla med om.
Till en början fanns det inte ens minsta tanke på att - hemska tanke! - sätta upp en sådan där liten töntig lapp på min dörr. Det var ungefär lika aktuellt som att sätta upp en signerad idolbild på Skurt på dörren. Vad skulle kunna bli nästa steg, efter en "EJ REKLAM"-skylt? Att sätta upp anonyma arg-lappar i tvättstugan? Att gå med i PRO? Nej, nej. Det kunde ni ju fethaja att jag inte skulle ha någon sådan pensionärslapp på dörren.
Tiden gick och jag blev mer och mer irriterad över reklamberget som oundvikligen växte innanför tröskeln. Hur skulle då detta problem lösas? Idén att lurpassa innanför dörren och helt sonika spöa upp reklamutdelaren förkastades ganska snabbt. Att spika igen brevinkastet var också uteslutet - då skulle jag inte kunna få någon vanlig post heller och det verkar ju onekligen dumt.
Återstod då att göra en total kovändning i frågan - och sätta upp en reklamförvisande skylt.
Hmm... Ett svårt val.
Jag avslöjade redan i inledningen hur jag gjorde och sedan en liten tid sitter oktagonen på dörren. Så här i efterhand måste jag säga att jag gjorde rätt.
Sensmoralen i historien är att man ska våga rucka på sina principer och att man kanske inte ska vara så rädd att vara lite töntig ibland.
Fint, va?
Så jobbar vi med nyheter