Urspårat
Därför har jag alltså ringt, uppgivit mitt namn och fått en tid som passar.
Det är när själva friseringen börjar som problemen, enligt min synvinkel, börjar.
Efter att ha hört sig för hur jag vill bli klippt: om jag vill ha maskinkort i nacken, lite lugg kvar och om jag vill att barberaren ska klippa håret över öronen (har någon svarat "nej" på den frågan?), efter detta så inleder frisören sitt förhör.
- Jaha, är du ledig i dag, eller?
- Och vad jobbar du med, då?
- Såg du Robinson/väderprognosen/fotbollsmatchen i går kväll?
- Har du hört att Agneta och Niklas har skilt sig?
Denna utfrågning om mig, mina åsikter och mitt liv är unik. Ingen annan yrkesgrupp är så frågvis. Eller har du varit med om att pizzabagaren, medan du väntar på din Hawaii, undrar över din uppfattning i EMU-debatten? Eller hört skoförsäljare säga att "det blir 699 kronor för skorna och var ska du åka på semestern, förresten?".
Nej, naturligtvis inte. Det är bara frisörerna som hyser detta enorma intresse för att ta reda på allt om personen som sitter i stolen, försvarslös mot förhörsledarens slipade saxar, brummande rakapparater (som för övrigt alltid lyckas skära upp sår på mina öron. hmm...) och mer eller mindre närgånga frågor. Det är enbart barberarkåren som anser sig ha rätt att bryta mot vårt samhälles kanske allra viktigaste oskrivna regel: att inte prata med främmande människor mer än absolut nödvändigt.
När förhöret inleds, gäller det att vara på sin vakt. Av princip försöker jag att undvika nästan all konversation, liksom för att ta lite avstånd. "Ganska kort", är svaret på den inledande frågan om hur jag vill bli klippt. "Mmm" är det uttömmande svaret på samtliga övriga. Det brukar fungera, för att få frisören att lugna ner sig i sin frågvishet.
Det finns även andra metoder som jag funderar på att tillämpa. "Jag kan svara på vad jag arbetar med, men då måste jag döda dig efteråt", borde ju få även den saxutrustade att fatta viken. Liksom att halvvägs in i klippningen fråga om frisörsalongen har en keps man kan låna, att bära på vägen hem.
an frågar sig vad som givit frisörerna denna lust att prata med sina kunder om allting. Kanske får man lära sig på frisörlinjen att man ska dilla så mycket som bara är möjligt med sina kunder. Kanske är det år tillsammans med permanentade och blåhåriga tantr som formar dessa snackeforsare. För jag antar att det finns många som vill ha det så. Som ser möjligheten att få en härlig prat- och skvallerstund med frisören som en stor anledning att besöka densamma.
Nu kan det verka som att jag är väldigt folkskygg och helst inte träffar några människor överhuvudtaget. Så är det inte, absolut inte. Det jag i denna blygsamma text ifrågasätter är barberarnas rätt att tränga in i vårt privatliv, med frågor om både det ena och det fjärde.
Hos frisören vill jag bli klippt. Punkt.
Så jobbar vi med nyheter