Urspårat

Jag börjar bli gammal. Det är bara att inse faktum. Visserligen har jag svårt att acceptera att 38 år skulle vara en hög ålder. Jag känner mig ju hyfsat ung i både sinne och kropp. Eller jag menar, gjorde det, fram till förra veckan då jag skoningslöst fick bevis på att så inte är fallet. I allfall inte när det gäller kroppen.
Var uppe i Sälen och åkte skidor. Förr åkte jag ALLTID slalom. Slängde mig som ett jehu nedför de svarta pisterna. Av någon anledning äger jag inga slalomskidor längre. Däremot har jag köpt ett par längdskidor. (Redan då, när jag införskaffade dom, borde väl varningsklockan klämtat. Att köpa längdskidor och inte ens SE alla fräna slalom och snowbordutrustningar i sportaffären måste väl vara ett tecken på att något har förändrats i ens liv?!).
I Sälen klämde syrran och jag spåret varje dag. Fem kilometer var i sig inget problem. Problemet var att ALLA åkte om oss. Till och med åttioåringarna.
Vi skyllde förstås på vallan, för inte berodde det på att vår kondis var dålig. Jag skrattade rått åt syrran när hon skrikande och stel som en pinne åkte ner för spårets pyttesmå backar. Jag garvade till när jag insåg att jag bar mig precis likadant åt.
Sista dagen var jag ute och åkte själv. Jag tänkte "nu ska det minsann inte mesas mer. Jag ska ta backarna utan att ploga en millimeter." Sagt och gjort, jag böjde knäna och försökte följa det uppkörda spåret. Men nånstans mittpå hade en snöskoter förstört linjen och plötsligt såg jag hur mina skidor började dra åt var sitt håll, ett stort snömoln och så small det till i nacken. Jag låg som en padda där i spåret och det första jag undrade över var om någon blivit vittne till den pinsamma vurpan. Pustade ut när ingen verkade ha sett något och konstaterade SEN att jag inte var skadad. Tänkte att det är tur att man är ung och mjuk i kroppen.
Väl hemma igen började ryggen kännas konstig. Kunde till slut inte ta mig ur sängen själv utan att vråla av smärta. Det blev ett antal kiropraktorbesök för att få till nacken igen. "Gamla kärringar ska inte åka skidor!" kläckte kiropraktorn när han hörde anledningen till mitt elände. Nä, vad säger man?
Det är några andra saker som gjort att jag börjat fundera över min ålder också. Jag har börjat promenera. Gå långt och försöka svänga med armarna samtidigt. Lite generat inser jag att för några år sen skulle jag sprungit dom här rundorna som jag nu går.
Och mörk choklad som jag alltid tyckt varit beskt och äckligt har plötsligt fått en strykande åtgång hemma hos oss (det är INTE barnen som äter den). En liten bit efter maten eller till kaffet. På tal om kaffe förresten. Det som jag druckit när som helst på dygnet. Nu ser jag till att inte dricka för sent på kvällen för då är det stört omöjligt att somna. Men hallå, så brukar väl pensionärer reagera?!
Sen är det det här med musik. Alltså, på 60-talet när Beatles och Stones lanserades, då förfasade sig den äldre generationen över slamret. Dessförinnan var det jazzen som skulle bannlysas, man sa att det var djävulens musik. Jag har alltid sagt att jag ska vara öppen för alla nya trender och jag ska minsann ALDRIG klaga på mina barns musikval men vad tusan, vad är det för skit som produceras idag (lyssna t ex på "Rosa Helikopter")!
Vart tog den RIKTIGA, genuina musiken vägen där man spelade på verkliga instrument utan syntar och datorer? Det har till och med gått så långt att jag slår över till P1 eftersom jag inte orkar lyssna på reklamradiokanalernas asjobbiga skval.
Men det värsta av allt är att jag som själv alltid sjungit rock´n roll och blues, har upptäckt att jag nästan glömt bort hur man gör. De senaste åren har jag nämligen ägnat allt mer tid åt jazzen. Och det hemska är att jag RÅTRIVS med det!!!
Men ärligt talat, ju mer jag tänker på det, det är faktiskt rätt skönt att bli äldre! Att få göra dom här valen som annars är strängt förbjudna när man är ung och måste tänka på sin image.
Längdskidor, promenader, mörk choklad, vatten, jazz och P1 är kanske egentligen inte ett tecken på att man håller på att bli gammal. Det kanske snarare är ett tecken på mognad!