Urspårat
Foto: Fotograf saknas!
Inte så förvånande kanske om man jobbar i en grillkiosk ^ men som många vet tjänar jag mitt levebröd som sportredaktör här på bladet.
Fast jämfört med en sandpappersskrovlig röst i luren, kring sisådär tio över sex en måndagsmorgon, som undrar om pallen med gods står färdig vid terminalen är det förstnämnda kanske inte jobbigare att tåla än en liten fläskläpp.
Det kan nämligen ha sina avigsidor när man fått ett enkelt nummer.
Siffrorna hem till den här krönikören har förväxlats med t ex en viss grillkiosk på Lindövägen, ett av stans största transportföretag och, se och häpna, en vårdcentral.
Vid ett tillfälle ringde samma person tre gånger inom loppet av halvannan minut och ville beställa "grismat", varpå jag varje gång hövligt förklarade att han vänt telefonnumret lite galet och skulle byta ordningsföljd på det andra och tredje sifferparet (antar att ni också drar era nummer i tre par).
När min trådlösa skrek för fjärde gången vrålade jag "Grillen, vad får det lov att vara?" ^ och galningen pustade av lättnad att äntligen ha hamnat rätt och började rabbla sin beställning¿
Japp, det är sant.
Att bli väckt mitt i natten - jo, när det här utspelade sig var klockan sex på morgonen en tidpunkt då undertecknad befann sig i gränslandet mellan medvetslöshet och döden ^ kunde också vara en smula irriterande.
"Tjenis, det är Leffe i Västerås, jag är på gång något tidigare än beräknat. Är grejerna klara att lastas på?" skrockade en chaffis och dånet från hans långtradare fick hela sängen att vibrera.
Mitt svar, ett par grymtningar i nivå med "Lasse Kongo", Robert Gustafssons obegripliga figur i Torsk på Tallinn, gjorde inte denna person klokare.
Mitt tonläge sa förmodligen tillräckligt för han kastade på telefonen utan att ge någon ursäkt för felringningen.
Den stackare som ringde för att få en tid på en närliggande vårdcentral, med en åkomma jag inte ens kommer ihåg, gick också bet.
Kanske har jag bestraffats (eller belönats?) med tanke på att ett av mina smeknamn varit "den levande telefonkatalogen". När fotbollsstjärnan Janne Svensson var proffs i tyska Frankfurt och schweiziska Wettingen behövde jag aldrig ens öppna vår särskilda låda med viktiga nummer ^ det fanns redan inmatat uppe i den lilla hårddisken innanför pannbenet. Bara för att nämna ett sjukt exempel. Samma sak gällde också alla andra utlandsflyktade stjärnor vi hade mer eller mindre regelbunden kontakt med.
Men efter att någonstans ha läst att ett gott sifferminne är ett tecken på låg intelligens, och sedan arbetskamraterna drivit med mig helt öppet på diverse sätt, har jag tonat ned den rollen kraftigt. Även om det numer kunde vara på sin plats att ha Gula sidorna inprogrammerade i knoppen eftersom vi på blaskan endast har tillgång till den servicen via internet.
Just nu nöjer jag mig med att hålla räkning på antalet kvarvarande semesterdagar- trevlig sommar!
Så jobbar vi med nyheter