Urspårat
Foto:
Allting har som bekant sin tid och om några enstaka veckor är mina månader i Norrköpings innerstad över.
Dags att pröva något nytt alltså.
Landsbygden lockade mina av tungmetaller allt solkigare storstadslungor och flyttlasset ska snart stå redo för "Pekings" outback - Lindövägen.
Jo, jag hamnade inte längre ut än så.
Nå´n kilometer från stadskärnan, okej, det låter väl inte så där himla lantligt och man får förmodligen skärpa sina sinnen till det yttre yttersta för att kunna inbilla sig ljuden från gässen, suga in lukten från det nyslagna höet eller bara ta in det välbekanta morrandet från en Deutz-traktor.
Men lite "landet" är det ju i alla fall.
Jo, jag skrev lite.
Tankarna på flytt har växt fram så sakteliga och jag skulle ljuga om jag inte medgav yttre påverkan.
Jag bor alltså vid ett av stadens torg och fram till för ungefär ett år sedan ansåg jag adressen vara synnerligen väl vald. Närheten till city var förstås ett blytungt skäl. Kanske rentav det enda. Vem minns väl sånt idag?
Sedan kom maskinerna och tog över, och platsen där jag med stolthet placerade min Volvo 745 av årsmodell -91 förvandlades hastigt och mycket olustigt till en grusgrop tillika nytt daghem för en hel drös byggare, som under det senaste halvåret sett till att jag sur som ättika tvärvaknat vid halv sju-tiden varje vardagmorgon.
Tungt för en stackare som inte är van att stiga upp förrän tidigast 8.30.
Men det är inte bara det.
Känner mig även mer och mer inklämd mellan kåkarna i centrum. Det finns liksom inget utrymme längre. Ingen space, så att säga. Något klaustrofobiskt helt enkelt.
Inga grönområden inpå husknuten och ren luft är naturligtvis bara att glömma för den som är korkad nog att välja innerstan.
Någon vecka efter det jag sagt upp lägenheten hade närmaste grannen inbrottsförsök. Mitt på blanka dagen, eller vad det är man brukar säga.
Själv stod jag i duschen (ett uselt alibi, jag vet) och till den lite senare anländande polisens stora och uppriktiga förvåning hörde jag aldrig hur någon eller några borrade upp ett hål stort som Visingsö genom den Berlinmur-tjocka ytterdörren.
Skamset nog hade jag noll att rapportera inför lagens långa.
Hur som helst, efter det besöket från stans undre värld blev jag än mer övertygad om det riktiga i att flytta.
Menar, sånt där händer väl inte i Oxelbergen, va?
Så jobbar vi med nyheter