Urspårat

Jag tänker på en gammal vilda västern-affisch där det står: Efterlyst - död eller levande. Uttalandet kommer från George Bush och får åtminstone mig att tvivla på en bättre värld.
Har vi verkligen inte kommit längre än till 1800-talets lynch-mentalitet? Tony Blair snackar om den nya ondskan som måste utrotas från världen. Ondska är väl alltid ondska var den än visar sig och inte något nytt? Det nya är väl i så fall att ondskan hade fräckheten att för en gångs skull leta sig tillbaka till den plats den så ofta kommer ifrån. I krigshetsarnas kör bedyrar Jacques Chirac att han har hela det franska folket bakom sig.
I Sverige är vi som vanligt lite mer lagom och således inte lika kraftfulla i våra uttalanden, utan tassar mest troget efter, likt husses hund. Denna attityd, med allt prat om vedergällning och hämnd, både från ovanstående herrar och genom debatten i media, befäster bara västvärldens redan befintliga murar och motsättningar gentemot övriga länder, dess folk, religioner och politiska system. Antingen är man med USA eller så är man emot. Sluter man inte förbehållslöst upp på USA:s sida har man alltså förverkat sitt existensberättigande här på jorden. "Bomba skiten ur dom bara".
Är det inte dags att lyfta blicken och vidga sina vyer ut över världen? Är det inte också ondska när en del av mänskligheten lever och tar för sig som om jordens resurser vore oändliga, samtidigt som andra svälter och inte har någonting?
Så längeen liten exklusiv klubb förblindad av sn makt - militär, politisk, ekonomisk och psykologisk - ska styra resten av världen får vi nog uppleva fler attacker på det så kallade öppna och demokratiska samhället. Att någon begår sådana handlingar vi nyligen bevittnat, som någon slags protest eller hat mot öppenhet, frihet och demokrati är ju bara nonsens. Det kan väl inte ens Bush mena på fullt allvar? Det ligger väl närmare till hands att misstänka att orättvisor och brist på demokrati varit en bidragande orsak. Det rättfärdigar inte de grymheter tusentals människor utsattes för, men det kanske kan fungera som en väckarklocka för hur vi vill ha det i fortsättningen.

Att ha tre tysta minuter av medkänsla för tusentals döda och deras anhöriga är inte fel i sig, men om nationalitet, hudfärg, politisk eller religiös tillhörighet ska avgöra när vi ska visa medkänsla, då blir det tysta minuter för intolerans och ökade motsättningar. Bara under Vietnamkriget och Irakkriget dödades tusen gånger så många människor. Det skulle direkt proportionellt och som jämförelse innebära tre tusen tysta minuter, vilket är detsamma som femtio timmar. När ska vi ha dom?
Sedan kan vi väl räkna in slakten på Indianerna, atombomberna, det planerade och finansiellt understödda indirekta och direkta mördandet i Latinamerika när vi ändå är igång. När ska vi inse att mänskligt lidande är lika fruktansvärt var det än uppstår och vilka det än drabbar?
Möjligheten finns att ändra riktning och vika av från våldets väg. Att ta ett steg i en ny riktning genom att inte bara bekämpa symptomen, utan att också försöka motverka uppkomsten av våld, krig och orättvisor. Det gör man inte genom att bete sig lika barbariskt och grymt själv, om än med sofistikerad teknologi och toppmoderna vapen istället för med knivar och flygplanskapningar.