Urspårat
Foto:
Syftet är att hitta en drömtjej. I inledningen i varje program väljer killarna vilka fyra tjejer de vill dejta. Tjejer som inte faller dem på läppen skickas hem, en efter en, utan pardon och med en kamera upptryckt i ansiktet som registrerar knäckta självförtroenden.
Barbietjejerna försöker förtvivlat att vinna Kenkillarnas gunst, för att bli en av de utvalda och ha chansen att vinna en Ken och halva kungariket.
Nej, det är svårt att tänka sig ett tänka sig ett sådant tv-program i Sverige i dag. Så långt har lyckligtvis jämställdheten nått.
Eller, vänta, har vi verkligen nått dit? En dokusåpasnickrare kom på en idé: med tjugo Ken och fyra Barbie kan väl ingen beskylla programmet för att vara sexistiskt? En idé som borde ha hamnat i papperskorgen blev verklighet.
Någon kanske vill försvara programmet med att det leker med könsroller genom att vända på dem. Men tv-bolaget har inte lyckas göra ett program med tillräckligt mycket humor och självdistans för att det ska bli en skrattspegel av vårat samhälle.
I stället spär det här på en utveckling där tjejer tar efter ett beteende som är grabbigt, fast tvärtom. Att som tjej ha bilder på halvnakna killar i skolskåpet eller flickrumsväggen är helt accepterat och ses nästan som lite gulligt. Är det genom att ge igen med samma mynt, och objektifiera och förnedra det andra könet, som vi ska få en bättre värld?
Dominika Peczynski pratar om tjejerna i Harem som "drottningar" och jag ser framför mig en bikupa med en massa drönare som surrar runt drottningen. Försöker hon anspela på naturen för att få tittaren att tycka att förnedringen är naturlig?
Och varför i allsin dar måste tv envisas med att plåga oss med skinande sol, vit sand och azurblått hav när höstmörkret och den förbannade kylan biter i kroppen?
Så jobbar vi med nyheter