Urspårat

Jag snackar om Gärdet. Så kallades det kort och gott av oss på Ravingatan i Hageby. Redan då i mitten på 70-talet var vägen utstakad. Här skulle det bli Söderled. Pinnarna som satt lite varstans med anledning av det kommande vägbygget väckte rebellen i mig till liv. Jag erkänner att jag var en av de som ryckte upp pinnarna eller bröt av dom. Här skulle det inte bli någon väg! Gärdet var vårt, och så skulle det förbli. Vi var enade i kampen där vi gick och tuggade på varsin jordig och egenhändigt uppgrävd pepparrot. De växte överallt.
Här träffade man även de stora grabbarna som gick på högstadiet. En gång fick jag följa med några av de allra tuffaste killarna till deras superhemliga ställe i ett källarförrråd. Där fanns öl, cigarretter och annat förbjudet. Den störste och starkaste killen lät oss alla veta att den som sa ett knyst om stället och vad som hände där skulle bli muggdoppad och slagen så illa att han aldrig mer skulle kunna gå.
- Och det gäller även dig Robban, sa han och spände ögonen i mig. Jag nyttjade inget av det som fanns att tillgå, men jag var där bland hårdingarna, och det gillade jag.
De som idag skulle ha gått under benämningen värstingar var ju egentligen de som var snällast, ärligast och mest pålitliga av alla jag kände. Det var de som hade glimten i ögat, trots låga betyg, sociala problem och utanförskap.
Jag minns en gång ute på Gärdet när en av killarna tog fram snusdosan för att ta en prilla. Inför mig, som var sex år yngre, och sina kamrater skulle han visa sig häftig. Han tog av locket och höll fram dosan i ena handen med ett fast grepp mot mig.
- Slå då Robban, du får det. Han sa det självsäker som få, och med ett stort leende på läpparna. Jag var inte dummare än att jag förstod att det var något lurt med det hela. Han hade gjort det där förr och skulle säkert dra undan handen.
- Näe, svarade jag. -Jo, men du får. -Kom igen nu, fortsatte han. Jag gjorde inte minsta ansats till att verka intresserad. Till slut tröttnade han och skulle precis till att börja krama sig en prilla.
Då slog jag till för allt vad jag var värd. Dosan for all världens väg genom ett mörkbrunt regn av snus som sedan spreds ut över marken. Där stod han med locket i den andra handen och bara gapade. Jag började att skratta.
- Va fan, allt mitt snus! skrek han sedan. -Du sa ju att jag fick slå, replikerade jag blixtsnabbt. För ett ögonblick trodde jag att min sista stund var kommen. Nu var han förbannad. Om än något motvilligt, klämde han till slut fram med att det var lugnt, och att jag inte behövde vara rädd. Och vad skulle han ha gjort? Slå någon mycket yngre och svagare, som dessutom bara hade gjort något han själv bad om? Nej, så gör man bara inte. Man står för sitt ord och bryter inte ett löfte bara för att det inte blev exakt som man hade tänkt sig från början.
Tack Gärdet, för allt du lärde mig. Jag tänker på dig och på de barn som bara fick en asfalterad väg.