Urspårat
Foto:
I USA omkommer tusentals människor i en fruktansvärd terrorattack. I Sverige pratar vi om vädret.
Är det inte märkligt att vädret kan engagera oss svenskar så mycket? Finns det något ämne som diskuteras så mycket? Vi samlas runt fikaborden på våra arbetsplatser och talar om gårdagens väderprognoser på TV. Så här skulle väl inte vädret bli? Jo, det sa de i den kanalen. Nej, det sa de inte i den, säger vi och struntar fullkomligt i att det bara rör sig om en prognos. Har vi inget att prata om så tar vi till det där med vädret. Usch, vad det regnar, säger vi till kompisen. Nej, gör det? Det ser jag inte själv. Finns det överhuvudtaget något som är så viktigt som morgondagens väder? Troligen inte. Det visar om inte annat den senaste veckans nyhetsrapportering. I tisdags, när det tragiska i USA hände, lyfte en TV-kanal ut hela den planerade tablån och flera andra kanaler valde att inte visa alla planerade program till förmån för nyheterna, med rätta. Men vad lyfter inte en enda kanal ut? Väderprognosen, så klart. Det är naturligtvis viktigt att veta en dag i förväg vilket väder det kommer att bli. Det är ju jobbigt att titta ut genom fönstret när vi vaknar.
Oj då, nu kommer det att regna igen, får vi veta dagen innan. Så hemskt det är. Vi svenskar är stolta över att vi har olika årstider, men vi accepterar inte att olika sorters väder förkommer i dessa årtider. Vad synd det är om oss som det regnar på. Är det värre än att se skräcken i blickarna på de människor som rusar bort från de två rasande skyskraporna vid World Trade Center? Är det värre än att se sorg och förtvivlan i ögonen på de anhöriga som söker efter sina saknade? Den här gången kanske vi stannade upp ett ögonblick i alla fall. När tusen och åter tusen barn dör av svält i världen, när tusentals människor dödats och skadats i de senaste dryga 30 årens konflikt i Nordirland, när just nu människor dör i Mellanöstern, då stannar vi inte upp en sekund. Då pratar vi istället ännu mer om vädret. I fredags klockan tolv då tre tysta minuter hölls över hela Europa till minne av de omkomna i USA satt jag hos frisören. Hon höll visserligen tyst i tre minuter, men hon slutade inte att klippa mig. Var det viktigare att mitt hår blev färdigklippt tre minuter fortare än att hedra de omkomna i USA? När jag skriver detta lider massor av människor av en ohygglig sorg i USA.
Genom fönstret i Finspång ser jag att det regnar.
Så jobbar vi med nyheter