Urspårat
Carolina Häggkvist
Foto:
Jag kanske ska ta släden till jobbet idag, tänkte jag och kände mig otroligt upprymd. Sedan sansade jag mig. Jag hade ju ingen släde.
Av solstrålarna att döma var temperaturen låg. Det blev underställ, bävernylonoverall och renskinnshandskar. Ett sting av dåligt samvete kom över mig när bilden av en renkalv flyktigt fladdrade förbi. Men jag lyckades mota bort kalven med samerna - genom att ha köpt dessa handskar hade jag förmodligen mättat minst fyra samer. Jag var redo att fånga dagen. Carpe diem.
Väl utanför dörren blev jag stående. Det visade sig att cykeln hade gått i ide. Den var täckt av snö och skulle inte föra mig någonstans alls på ungefär fyra månader. Men jag lät mig inte nedslås. Med raska steg traskade jag iväg mot spårvagnen. Känslan var berusande, ungefär som att vara nykär. Jag hälsade på människor jag inte kände och fick lust att springa i slow motion.
Vid hållplatsen fick jag en kalldusch. Där härskade realismen. Jag-är-inte-elak-jag-säger-bara-som-det-är-realismen.
- Usch, nu börjas det igen, ledvärk fram till Valborg och så halt att man knappt törs gå ut, sa en gammal dam som inte hade lett sedan 1931.
Men gå inte ut då, tänkte jag irriterat. Sitt inne - i värmen - och sluta förpesta tillvaron för oss som fortfarande har en positiv livssyn. Fast det sa jag förstås inte.
- Mmm, men visst är det vackert ändå, svarade jag på ett sätt som fick mig att låta ruskigt lik en dagbarnvårdare.
Mannen bredvid gav mig en blick som antydde att han var av en annan åsikt.
- Vackert? Jag måste slänga ut 5 000 på nya vinterdäck och i morse startade inte bilen.
Stackars, stackars dig. Tänk att någonting så regelbundet som vintern kan komma som en överraskning - varje år, tänkte jag syrligt. Fast det sa jag förstås inte heller. Istället sa jag:
- Det är ju så roligt för barnen...
Med darr på rösten. Att jag hade valt fel yrke var uppenbart.
Mannen såg ut att vilja mula mig, så helt negativ inställd till snön kan han inte ha varit. Jag började känna mig obehaglig till mods. Spårvagnen var sen, ullstrumpbyxorna kliade och svetten rann längs med ryggen. Det var runt nollan och snön började likna sorbet. Mina tankar mörknade ytterligare: åker man pulka får man blåmärken, dricker man varm choklad blir det skinn på den och föds man dör man. Det hade tagit mig sex minuter att anpassa mig till hållplatsmentaliteten. Om jag hade haft en släde hade jag förmodligen eldat upp den.
- Fast det blir ju ljusare ute med lite snö på marken, sa en nyanländ ung man.
Vi tittade på honom som om han just hade förespråkat barnaga. Hade det funnits en toalett i närheten hade vi antagligen muggdoppat honom. Men det gjorde det inte. Istället suckade vi djupt och himlade med ögonen.
Killen såg ångerfull ut och slutade att le. Tre hade blivit fyra. Vi suckade och suckade.
Men innan vi klev på spårvagnen tog jag några smygsteg i slow motion, det var ju ändå vinterns första flingor.
Så jobbar vi med nyheter