Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Upprorisk baron om sig själv

Foto:

Kultur och Nöje2008-09-22 03:00
Christer Sandberg
Carl Johan De Geer kallar sin bok "en roman om mig själv". För att distansera sig från begreppet självbiografi och kanske för att ge sig själv rätt att fantisera lite.Ändå borde det inte behövas, han har verkligen haft ett udda liv i en mycket märklig adlig familj. Egentligen är det en sorglig berättelse om en barndom med en sinnessjuk mamma och en frånvarande pappa. Den enda vuxna släktingen som visar någon kärlek och omsorg om barnen är faktiskt den nazistiska mormodern. Ingen ljus uppväxt med andra ord, men berättad med ett tilltal som präglas av gott humör.Författaren har kommit ut på andra sidan, utan att ha tagit allt för mycket skada, och kan nu se på det som hänt med ett ironiskt leende, tycks det.Enda gången i texten där han blottar sorg är när han skildrar samarbetspartnern Håkan Alexanderssons öde, som han t ex gjorde klassikern "Tårtan" tillsammans med. Att vännen till sist gick under i missbruk tog De Geer hårt, det är uppenbart.När han berättar om mamma som låg i sin Östermalmslägenhet bland sopor och i lakan som inte bytts på åratal är tonfallet ett annat. Han jämför henne med Kalle Anka. Som han f ö tycker mycket bättre om än "inskränkta Astrid Lindgren och Gösta Knutsson- historier". Där triumferar alltid det goda. Kalle Anka är intressantare, menar De Geer. Kalle visar, precis som mamman, upp alla symptom på psykopati.Mitt i den misär där mamma bodde fanns det dock också kontakter på regeringsnivå. Om underhållet från maken uteblev så ringde mamma utrikesministern - f d maken var ju diplomat. Pappan träffade sina barn två timmar vartannat år. Då kom han hem till Sverige och bjöd barnen på lunch på Solliden.Att Carl Johan blev kommunist gladde förstås inte pappa som politiskt stod långt till höger. Som diplomat i Chile blev han ändå vän med Pablo Neruda. Salvador Allende var helt övertygad om att det var den svenske diplomaten som "fixat" att den chilenske poeten fick Nobelpriset. Pappa träffade också Fidel Castro, som han ansåg vara en bluffmakare.Tätare kontakt hade Carl Johan således med mormodern, den enda som såg barns behov och ordnade det som föräldrarna inte klarade av. Mormor hade träffat Mussolini och beundrade Hitler, och det livet ut.De nazistiska tidskrifterna låg alltid synligt framme hos mormor långt fram i nutid. Han vill att vi ska förstå att han hatar tanken på en adel som står över andra, han är en upprorisk baron. " Ingen ocean är så djup som klasskänslan", citerar han Mao. Men Mao förstod inte vad religion är, menar De Geer. " Det finns inget som talar för gudomliga krafter, utom behovet". Innerst inne inser alla, även de religiösa, att det inte finns några gudar. Men religionen finns därför att den fyller ett behov och fungerar, menar författaren. Mitt bland alla dråpliga berättelser finns partier i "Jakten mot nollpunkten" med djärva analyser och djupa reflektioner, det är en rik bok.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje