Uppriktig skildring av ett kriminellt liv

Det är uppenbarligen inte meningen att jag ska få lämna det här helvetet - det helvete som vissa kallar livet. Mitt livstidsstraff är tydligen att jag måste leva vidare. Ett vrak, en spillra utan förutsättningar att resa sig ur skiten.

Foto:

Kultur och Nöje2010-02-04 03:00
Så skriver Birgitta Andersson om ett misslyckat självmordsförsök i prologen till sin mörka självbiografi. Den skildrar ett trasigt liv i en sådan smärtsam misär att det vore hopplös läsning om det inte vore för den syrliga humorn som nästan fräter sönder sidorna. Redan som nyfödd är Birgitta nära döden. Mamman vill lämna henne i en snödriva på väg hem från BB, men ändrar sig i sista stund. Väl hemma tvingas mamman elda upp den äldre sonens spjälsäng för att få värme i en utkyld lägenhet, där barnen skriker av hunger och köld. Sju år gammal blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång. Och eländet eskalerar. Tidigt börjar hon med snatterier, först filmisar och godis, men behoven trappas snabbt upp. Stölderna blev fler och större. I de tidiga tonåren börjar hon också sälja sin kropp, medan sinnena dövas med alkohol och droger. Det är bara början på livet för "Blondie" som hon kom att kallas - "landets mest kriminella kvinna". Emellanåt kan man ana en viss stolthet när hon berättar om sin fräckhet, duperingsförmåga och skicklighet att förfalska identitetskort till allehanda bedrägerier. Men samtidigt beskriver hon de tragiska konsekvenserna av sitt handlande. Till exempel hur den godtrogna expediten, en ensamstående mamma, förlorade jobb och försörjning efter den fräcka bluffen i en exklusiv gardinbutik. Blondies liv är fullt av bakslag. Förhoppningarna om ett vanligt och drogfritt Svenssonliv går i kras, gång på gång. För läsaren blir det till slut frustrerande, man blir rörd men också upprörd, och vill bara ruska om "Blondie". Få henne att vakna. Plocka henne ur skiten. Slippa läsa om hennes ständiga svek mot sig själv, sina barn och sin mamma som alltid ställer upp efter bästa förmåga. Bokens styrka är uppriktigheten och befrielsen av sentimentalitet och skönmålning. Birgitta Andersson har arbetat som journalist, och det märks i språkbehandlingen. Språket har en verklighetsnära ton och ger en mycket levande skildring av kvinnans utsatthet i kriminella kretsar med knark, kupper och prostitution. Som läsare får man också spännande inblick i en annars sluten värld på olika institutioner så som flickhem, kvinnofängelset Hinseberg och rättspykiatriska kliniker. En värld präglad av hierarkier, mobbning och överlevnadsstrategier. Vad som känns hoppfullt i sörjan av mänskligt elände är den stora betydelsen av några få personers engagemang för att hjälpa en så stukad människa att hitta sin inre styrka och till slut komma på fötter.
Birgitta Andersson Blondie Lind & Co
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!