Upplyftande i Brahms sällskap

Så var det äntligen dags för Brahms i fokus II. Vi som var med på höstkonserten kom fyllda av förväntan och den inte kom på skam! Dirigenten Michail Jurowski har något magiskt över sig, promenaden med käpp över podiet påminner om teckningar om Brahms och om hans gestik liknar Brahms vet väl ingen men det är något välgörande anspråkslöst och självklart över hans sätt att dirigera. Samma integritet och autenticitet som anas också hos kompositören. Solisten tycktes också helt befriad från behovet att framhäva sig själv och sin virtuositet utan ställde sig anspråkslöst i musikens tjänst. Framförandet av pianokonsertens första satser kändes till stora delar närmast kammarmusikaliskt, med återhållsam solist och där stråket matchade tätt och innerligt. Ibland fick man spetsa öronen men det fungerade; om man verkligen vill bli hörd är det ibland mer effektivt att viska än att använda megafon! Särskilt andra satsen klingade lågmält och innerligt. I finalen gavs mera utrymme för solisten att glänsa och denna sats var kanske också mest publikfriande i där tragik och oro i den första satsen fick lämna plats åt ett mer öppet och ljust tonspråk. Musiken uppmuntrar annars till tankar som vandrar omkring kompositörens och vännen Robert Schumanns livsöden och händelser som var aktuella vid tillkomsten, hur livet kan vara.I sällskap med Brahms är trösten aldrig långt borta, och efter den inledande pianokonsertens inåtvända reflekterande atmosfär var det välgörande att låta sig sköljas med i Brahms andra symfoni. Långa fraser, som vävs och förmedlas vidare genom orkesterns olika instrumentgrupper, de sliter där nere på podiet medan vi får vila i klangerna och hämta kraft.Samspelt, synkroniserat i detljerna, inspirerat, övertygande, expressivt, varmt och kärleksfullt men utan att passera den där gränsen där emotionerna tar över och det blir obehärskat. Jurowski spelade på sitt instrument SON med en sparsmakad gestik, men här och där tillåts musiken blomma ut, lite extra glitter... Till slut är det ju över, efter en nästan rusig final, och man är lite bakis. Så tyst och tomt när sista ackordet klingat ut, bleckblåset som ger rysningar i sluttakterna, det är över....Vänder hemåt och längtar efter höstens uppföljare Brahms i focus III, fylld av tacksamhet mot alla medverkande som gav oss denna upplyftande musikaliska upplevelse en ganska kylig vårkväll. Och med förhoppningen att även den yngre publiken ska hitta vägen till DeGeer när det blir dags nästa gång.MUSIKDeGeerhallen, Norrköpings SymfoniorkesterDirigent: Michail JurowskiSolist: Oleg Marshew, pianoJohannes Brahms: Pianokonsert nr 1, d-mollSymfoni nr 2 D-dur

Information till våra läsare

Upplyftande i Brahms sällskap