Teater
Jag är en grön bänk i Paris
Texter: Kerstin Thorvall
Lilla Teatern
Karin Norrköpings Riksteaterförening
Manus, regi och i rollerna: My Holmsten och Ann-Sofie Kylin
"Medelålders borde inte få vara ute, de unga borde slippa se vad som väntar dem".
Så säger kvinnan i föreställningen Jag är en grön parkbänk i Paris. Hon känner sig som femton inuti, men är femtio år utanpå.
Kvinnans medelålder skildras inte som någon guldålder precis, snarare som en tid av kroppsligt förfall med gäddhäng, hormonstormar och silverstänk i håret.
Två sidor av samma kvinna möts på scenen, där My Holmsten och Ann-Sofie Kylin skickligt skapat en rörande dialog av Kerstin Thorvalls upproriska text om kvävande kvinnoroller.
Den ena har duktig flicka-komplex, kämpar febrilt mot dammtussar och pustar ut på fredagen när hemmet är "rent, fint och färdigt". Men hon kan inte helt släppa tanken på de dammråttor som kommer att samlas under vilstolen redan på onsdagen. Innerst inne närs en önskan om att "orka vara slarvig".
Ann-Sofie Kylin spelar den sida av kvinnan som vågar utmana konventioner och normer. Och den andra delen av henne skäms när hon ger sig hän, blir hopplöst kär - och såras när kärleken kraschlandar. Hon vill vara en utslagen rosa pion, öppen, vacker och välkomnande mot världen. Men hon ses istället som något sorligt och förvissnat.
Svärtan och allvaret i texten handlar om mogna kvinnor i en tid av ungdomsfixering, där de äldre blir osynliggjorda och anses ha spelat ut sin roll.
Budskapet är att även medelålders kvinnor har rätt att vara människor fullt ut - bli uppskattade, uppmärksammade och kanske till och med få ha sex ibland även om brösten hänger och låren är gropiga.
Publiken domineras av kvinnor och många känner vi igen oss i den träffsäkra och självironiska texten som med kraftfulla penseldrag målar en humoristisk bild av åldrandets elände. Det är rappt, roligt och slutar i en uppfriskande uppmaning: Låt mig leva innan jag dör!