Första ”Pitch Perfect” blev helt överraskande en framgångssaga när den kom 2013. En färgsprakande fusion av humor och musik. Diverse hitlåtar från 90- och 2000-talet framfördes utsökt av skådespelarna. Vad som framstod som en töntig musikal visade sig bjuda eskapism av högsta rang. I täten fanns Anna Kendrick och hennes briljanta komiska tajming. Och filmskaparna vågade hålla tonen hela vägen utan att blanda in sliskig sentimentalitet.
Kendrick är kvar med samma charm som tidigare, så även flera av birollsfigurerna. Men, tvåan hamnar långt efter originalet. För det första introduceras en ny karaktär i a capella-gruppen Barden Bellas. Emily är dotter till en före detta Bella och allt annat om henne är ointressant. Att ta bort karaktären hade inte skadat filmen på något sätt. Det kanske inte är Hailee Steinfelds fel men hon sänker verkligen ”Pitch Perfect 2”. I och för sig är hennes Emily autentiskt osäker, men förtroendet hon får av producenter och körkamrater är inte speciellt trovärdig. Att vara nervös och inte visa tillstymmelse till personlighet brukar inte leda till framgång. I den här märkliga världen är hon dock glittrande guld som alla dras till.
Men Steinfeld får inte ”Pitch Perfect” att kapsejsa helt på egen hand. De flesta låtar som man valt den här gången är oförklarligt tråkiga. Ingenting når samma nivå som exempelvis ”The Sign” eller ”No Diggity” från första filmen. Största musiknumret är ”Run The World (Girls)”, som egentligen är mer sportramsa än ett ordentligt musiknummer. Dialogen är inte lika skarp som sist, manuset livnär sig till stor del på stereotyper om sexualitet, etnicitet, bakgrund och kroppsstorlek. Men det finns också en hel del orsaker till skratt. Anna Kendrick är fortfarande glänsande som komisk skådespelare. Kommentatorerna som följer Barden Bellas är hysteriska trots total avsaknad av politisk korrekthet. Inklippt Obama på en föreställning. Snoop Doggy Doggs inhopp. Att flera amerikanska fotbollsspelare från laget The Green Bay Packers inte bara är med utan sjunger låten ”Bootylicious” är en sällsynt höjdpunkt.
I slutändan är den här uppföljaren väldigt onödig. Elizabeth Banks som nu tagit över regissörsrollen kör samma koncept men lite sämre på i princip alla delar. Intet nytt under solen och inga försök till förnyelse över huvudtaget. Eller, det finns ju ett försök med en ny karaktär. Emily är dock magplasket i filmens enorma pool av samma-sak-som-sist.