Unik gospel på går'n

Hur betygsätter man och recenserar man en människas religiösa tro? För ett par timmar, förvandlades gården bakom Crescendo hus i Knäppingsborg till en kyrka i amerikanska södern. På scenen stod Reverend Norris Turner med sina döttrar Cassandra och Sharon och en kompgrupp. Tillsammans fick de innergården att gunga infernaliskt på taktslagen 2 och 4!

Efter en kort musikalisk inledning, bara för att få publiken i rätt stämning, av pianisten Per ”Slim” Notini från Stockholm var det dags för Reverend Norris Turner att ta över kommandot. Och som han gjorde det! Redan från första taktslaget visade han vem som stod vid rodret. Han mässade ”I feel the spirit” medans döttrarna Cassandra och Sharon med handklapp, upprepningar och vaggande kroppar förstärkte orden som Norris Turner ömsom viskade och ömsom i falsett förmedlade. Samma fras nästan hamrades in i publiken!

Bakom pumpade kompet med Turners egen keyboardspelare, Johnny Norman, som primus motor. Elbasisten Kristofer Sundström och trumslagaren James Bradley behövde inte tänkta på några subtila nyanser. Tillslut var den i början svårtflirtade publiken med på handklapp på 2 och 4.

Rev. Norris Turner har en imponerande röst, speciellt om man beaktar att han idag är 76 år. Med ett omfång på flera oktaver, från sopran med inslag av falsett till bas har han ett rikt register att utnyttja. Det märks att Turner har ett förflutet inom soulfacket och att skillnaden mellan soul och gospel egentligen är hårfin. Han har sedan mitten av 50-talet medverkat i en mängd berömda gospelgrupper och skivlistan kan göras lång. Bland annat blev han vän med soulsångaren Sam Cooke när skivbolaget Motown Records startade och skrev gruppen Supremes listetta, ”Stop in the name of love”. En låt han sålde för 200 dollar till Berry Gordy på Motown. Döttrarna Cassandra och Sharon har inte samma imponerande soloröster, men fungerar i sammanhanget perfekt som komplement till Turner.

När nästan två timmar har gått, vill publiken inte släppa Rev. Norris Turner, hans döttrar Cassandra och Sharon och kompgruppen, men tvingas efter ett extranummer att göra det trots allt. Det är bara att beklaga de som valde att stanna hemma denna ljumma sensommarkväll. När vi nästa gång får höra något liknande på våra breddgrader lär dröja många år.