Under skinnet på gamla kändisar

Efter paus blir det av tekniska skäl för sent för oss att stanna, men låt oss berätta om några av de möten som ägde rum på Östgötateatern igår.
Dick Harrison blev Augustprisvinnare för sin bok om italiensk medeltid och digerdöden, en estradör, visade det sig, och gubevars östgöte, dock verksam i Lund numera. Och en synnerligen produktiv berättare där det handlar om vår svenska historia och allt är sant och inspirerat av av aktuell forskning.
För forskningen pågår, försökrade han, och det finns massor av dokument att hämta kunskap ur, från den tid när Sverige började ta form när män slogs om makten, när myndigheter organiserades och människornas sinnen och sätt att tänka tog nya banor.
- Människor började så småningom att få en uppfattning om landet Sverige, man började så småningom att kalla sig svensk, sa Dick Harrison. Och det är där, i brytningspunkten jag tänder till. När jag går via kungarnas historia för att få veta mer om människornas liv.
Värstingen var jarlen som till och med av sina släktingar betecknades som en buse, men hade nästan sin överman vad gäller dum- och gräsligheter i 1500-talets Karl Knutsson Bonde, den man som öppnar historien i den andra boken.

Ernst Brunners Bellman har vi hunnit läsa mycket om, hans Fukta din aska ger en bild av diktaren som också fått liv ur gamla skrifter, men också blivit fritt gestaltad.
Brunner berättade om anteckningar från en middag där Bellman bjudits in för att höja stämningen, men han satt fullkomligt tyst, länge. Vitpudrad, i lång gul kappa, uppvalkat silvervitt hår, röda läppar, lungsjuk. Det var hos von Rålamb. En ögonblicksbild där Bellman sent om sider lossar sin tungas band och börjar härma instrument och också andra ljud, han visade stor konst även där, och så sjöng han.
- Men det går inte att få grepp om den här personen, han hade många roller under sitt liv och han hastar förbi som skuggan av en dröm, säger Brunner.
Men väcker ständigt ny nyfikenhet.

Mellan författarnas framträdanden som är korta, kanske 20 minuter, spelas vackert fiol av Richard Michelin och Fredrik Anderberg och teaterchefen Johan Celander gav kort presentation.

Jussi Björling sjöng, älskade, var fantastiskt kreativ, led av djupa depressioner och söp. Fanns det ett samband mellan gudagåvan och hans svarta kaos?
- Jag kommer från ett konstnärshem och vet lite om generös kreativitet och det stora kaoset, därför ville jag skriva en serie om konstnärer, säger Yrsa Stenius. Men det blev bara Jussi.
- Han var ett underbarn som aldrig fick välja, han delar underbarnens öde att bli älskade för sin prestation, han sjöng 45 av sina 49 år. Aldrig fick han något vanligt liv, till exempel fick han bara tre år i vanlig skola, berättar hon.
- Då han stod på toppen föll han, var gång och jag har en teori. Där, som mest hyllad, kunde han säga, pappa, jag fixade det, jag kunde. Men aldrig kunde han få ett erkännande från fadern som dog då Jussi var 15. Vi kan inte veta, naturligtvis, Jussi själv berättade aldrig, men det är min teori att där vid målet är han trött, tom och arg. Rasande är han, vad ska han göra nu? Han måste göra det igen!
Och hjärtat fladdrar och han tar sig alltid tillbaka, ända tills han dog i sömnen 49 år gammal. Och Yrsa Stenius berättar med vackra ord.
- Vad är det han har i sin stämma, Något förlösande, dels är han säker och distinkt, men så finns sorgen, vemodet, smärtan. Han tränger sig inte på, han bjuder in. Vi hör tåren som alltid blänker i hans ton.
Detta är en kärleksförklaring.
Tills vingen brister heter hennes bok.

Efter paus talade Carl Johan Vallgren, Katarina Mazetti och Malte Persson. Och alla signerade de böcker och vi vågar gissa att den andäktiga publiken i den närmast fullspikade teatern var nöjd.

Information till våra läsare

Under skinnet på gamla kändisar