Ulf Lundkvist: "Det bara blir"

Helgerna i mars och med vernissagen i dag.
Det är en mycket passande inramning.
Lundkvist målar numera sina folkhemsbilder - han går inte med på några beskrivningar utom möjligen att de kan handla om ödslighet och tystnad -- med akryl på golvpapp. Grovt, med egen struktur, ett material som låter bildmakaren - han vill aldrig kalla sig konstnär - ta för sig, han behöver inte ha en hindrande respekt för en linneduk som är dyrbar och kräver sin stil.
Det blöta golvpapperet får han härja med. Det blir en del av hans signatur.
- Jag håller på, säger han. Jag kanske kan lära mig nåt nån gång.
Det är ju så med den här östgöten, han tillhör det svenska kulturarvet. Hans bilder sitter med magneter på folks kylskåpsdörrar och man skickar dom till moster i Amerika eller man snackar om dom på telefon. Har du sett dagens Ulf Lundkvist?
I glödande solnedgångar, kletleriga gårdstun och skrikiga gryningar stiger nån tufsig typ fram och kanske säger nåt, kanske inte.
Nu får vi se bilder som den med en gammal korvkiosk i ett öde landskap, den verkar nedlagd. En minnesbild från Norrköping handlar om utsikt från ett fönster på Apelgatan där han bodde en tid. Yfa-skylten anas i rymden. Det mesta har varit. Det har det i de flesta bilder. På samma gång som det pågår. Här står ju höghuset och svajar lite ruffigt. Nutid. Där sitter en kille framför dagis och han kör sin leksaksbil och färgerna är så man nästan smäller av.
- Det blir sådär, säger Lundkvist.
- Jamen det här som är så mättat och tätt och djupt och tjockt och man vet hur det kan vara och det blir som en alldeles tyst bild och ändå alltid med den där tunga glöden i färgerna, försöker man.
- Ja. Jag är ju inte intellektuell och så. Svarar Lundkvist. Vänligt.
Det finns där i alla fall. En lång radda etsningar sitter som handdukar på klädstreck men med sin svarta tejpbit som klädnypa. Där finns bilder från åren igenom, några känner man igen. Mordkommissionen, de tuffa typerna i exakta poser. Gubben, hunden, gumman.
Assar får stanna hemma från den här utställningen. Eller, är det så att han finns i bakgrunden ändå. Hör liksom till familjen. Många motiv kommer från slätten, Mantorp var ett boställe. Där ett eget ljus. Normlösa kyrka. Men också något han säger att ´det här är Skärblacka´.
- Jag vet inte varför blicken stannar på vissa motiv, men jag ser när något dyker upp. Jag leker själv.
Omkring 16 år har Lundkvist ritat en seriestrip varenda dag till DN. I tio år den där färgbilden på söndagarna. I olika facktidningar dyker han upp med något underfundigt eller vitsigt eller träffande.
- Fast jag tänker att jag får aldrig göra så någon blir sårad, eller tar illa upp, det vill jag inte.
Kanske är det det som gäller rätt över. Det finns en ömhet. För människor, för det som övergivits, för alltihop det här med människorna.
I källartrappan hänger en ekoholk. Om man vevar lite sätter en speldosa igång, klanglådan fungerar fint.
Melodin är Internationalen.

Ulf Lundkvist: "Det bara blir"

Säg en busskur i en gul natt och de flesta säger att det måste vara nåt av Ulf Lundkvist. Som den undergroundfigur Lundkvist egentligen är, visar han upp sina bilder på Grammofon, den där musiklokalen som ligger i passagen Knäppingsborgsgatan, mittemot Kunskapsskolan.

Säg en busskur i en gul natt och de flesta säger att det måste vara nåt av Ulf Lundkvist.
Som den undergroundfigur Lundkvist egentligen är, visar han upp sina bilder på Grammofon, den där musiklokalen som ligger i passagen Knäppingsborgsgatan, mittemot Kunskapsskolan.