Det finns pekböcker som är mjukisdjur, som är klossar, som är allt möjligt, förutom just bok. Då är det kanske lite befriande att läsa Anna Höglunds Vad säger klockorna?, en pekbok som är bara bok. Eller bara och bara, böcker är ju inte så bara. Men Höglunds bok är inte tillpiffad eller uppstylad, utan enkel. Krit- eller färgpennsbaserade bilder i rena men lite dämpade färger på höger sidan och en fråga på vänstersidan är mönstret för varje uppslag. Här finns mycket vit, tom yta och det är nästan så jag lockas tänka: Får det verkligen vara såhär simpelt?
Kanske är det en motrörelse mot kommersialism och disneyfiering, men ja, det får det. Och det är ganska avkopplande.
Trots att boken inte har någon medföljande CD eller en inbyggd ljudmojäng så bygger idén på ljud. ?Vad säger?? börjar frågan på varje uppslag och vi får lära oss vad katten, ugglan och dammsugaren säger. Det är pedagogiskt, gulligt och klassisk. Men jag undrar varför bollen säger ?boll-boll-boll?. Jag är också på vippen att undra varför (mobil)telefonen säger ?Hallå? Hallå?? och inte ring-ring, när jag inser att det faktiskt är logiskt, och en modern uppdatering av den annars lite gammaldags utformade boken. Mobilen har ju ingen ringsignal, antingen är den ljudlös eller så är det ett teveserieintro som låter. Mitt grannbarn har jag sett prata i telefon utan att han kunde ett ord, och en kompis berättade om hur hennes dotter lärt sig skriva sms, utan att kunna skriva.
Så fastän Höglunds bok inte precis är revolutionerande, finns det några nya, spännande inslag som jag som vuxen kan fundera över. Tyvärr har jag inte gjort någon egen undersökning, eller sett någon större, som undersöker hur målgruppen, de små barnen, förhåller sig till böcker av den här typen jämfört med multimediaböcker. Det är kanske dags att efterlysa en sådan.
