Tyngdlösa dansare i bejublat gästspel

Allt kan de dansa fram, det är ett mycket lyckat "häng" på en älskad historia.Så är dom ju så duktiga. Nu på turné med en väldig apparat, ljud, ljus, väggar, kostymer, en scenografi som säkert är smidig men ändå ger hela miljön, vaktkuren, stängslen, vakttornen, sovsalen. I detta syster Ratched-land är det dansen som är terapi - men naturligtvis på hennes sätt, jeté, plié, raka ryggar och gamla positioner. Situationen skriker efter uppror.
Svårt att tro att själva berättelsen kan uppfattas lika lätt om man inte har filmen - eller boken - i sitt bagage.
Hursomhelst, vår käre McMurphy rubbar förstås allt, eller vänder upponer på allt. Så galen är han, och också i den här versionen blir man upprymd av det liv han tänder.

Det är lite ojämna prestationer på scenen, som det brukar vara, nivån är i alla fall hög, och den klarast lysande stjärnan - som huvudroll får han förstås också briljera mest - är Fredrik "Benke" Rydman som McMurphy. Enorm styrka, lätthet och snabbhet, slängig och uppkäftig i hela sitt kroppspråk. Hoppetossan Jennie Widegren är en sötplut som sexar till det ordentligt på festen, och Ambra Succi spelar både den insmugglade glädjeflickan (för att använda ett mossigt uttryck), och patient. "Indianen" är Ryan Chappell som här är rullstolsburen istället för stum som vi sett honom. Lika avstängd ändå - och till sist den som räddar sig själv och får en att känna en sorts hopp. Vissa gökungar finner ett eget liv.
Syster Ratched är här en liten tunn dam med en kommendants rörelsehämningar, Teneisha Bonner gör en fin insats som gäst i ensemblen.

Det är mycket show över föreställningen, mycket återkommande positioner och steg - men detta kan kanske inte läggas något company till last, detsamma gäller förstås Svansjön (före Cullberg), alltså den klassiska baletten. Streetdancen har väl motsvarande begränsningar, man känner det tydligare när den första förtjusningen över den lekfulla gruppen Bounce har hunnit lägga sig en aning. Men finns det så mycket mer att göra? Gökboet med sina skärande attityder är ett så utmärkt val för en dansberättelse i den här genren.
Musiken är kolossalt omväxlande, från hårdrock över Beatles och till och med Grieg, och ett inlägg i storyn ges på stumfilm - det är påhittigt och ger en smygpaus till dansarna. Med den här uppsättningen kommer förväntningarna bara att växa till nästa gång.

Tyngdlösa dansare i bejublat gästspel

När man kan sitt Gökboet ger det så mycket positiva känslor när man ser historien berättad på ett annat sätt. Man fyller i, väntar på de kända effekterna, kraftmätningen, festen, sexet, hämnden, katastrofen - ljusaningen i slutet. Allt har Bounce fått med.

När man kan sitt Gökboet ger det så mycket positiva känslor när man ser historien berättad på ett annat sätt. Man fyller i, väntar på de kända effekterna, kraftmätningen, festen, sexet, hämnden, katastrofen - ljusaningen i slutet.
Allt har Bounce fått med.