Två konstnärskap speglas på Kronan

Väggen ska fyllas av 365 bulliga små moln som i sin tur formar en sinnesmelodi. Några grå och andra rosa. Ulla Fredriksson har valt att spegla sitt gångna år i installationen Året, särskilt framtaget för utställningen på Galleri Kronan. Ett moln för varje dag på året ska monteras till vernissagen på lördag.

– Det är en årsberättelse, kan man säga. Vissa dagar är ljusa, andra rosa och en del är mera grå, säger hon.

Även tidigare har hon intresserat sig för formen av bulliga Cumulusmoln. För några år sedan ställde hon ut en serie svävande, heliumfyllda, moln i Hedvigs kyrka.

– Det är barnteckningens moln som tilltalar mig och väcker en massa tankar. Monen kan stå för alltifrån drömmar och önskningar till orosmoln och mörka moln med olika energier samlade.

– Sedan kan man tänka på vädret – såklart, men också på det digitala molnet som numera är väldigt dominerande i vår tillvaro. Det är helt upp till betraktaren att tolka själv, säger Ulla Frediksson.

Apropå väder visar Ulla Fredriksson även Soltavlan, ett verk där hon arbetar med ljus. Det är en vit och rektangulär skärm med en ljuskälla bakom som hon ogärna ordar om.

– Det är meningen att det ska vara svårt. Den är knepig att fokusera, lite som solen, man blir bländad av den, säger Ulla Fredriksson.

De båda konstnärerna bor grannar på Vikbolandet och gick på Konsthögskolan i Stockholm samtidigt, men lärde känna varandra först när båda hade flyttat till Norrköping.

På Galleri Kronan delar de nu ganska systerligt på utrymmet i den gemensamma utställningen "Så som i en spegel".

Titeln är inte bara en Bergmanfilm, utan också ett Bibelcitat från första Korinthierbrevet: Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.

– Första delen av citatet talar om vad mitt konstnärskap handlar om egentligen. Jag håller på och gnor och gnor på den där spegeln, för jag vill veta mer och vad världen handlar om. Jag tror aldrig någonsin jag kommer att se något ansikte mot ansikte – det kommer bara fram fler spegelbilder, säger Annika Bergqvist Kupiainen.

Självporträttet är också en form av spegel, menar Annika Bergqvist Kupiainen. I galleriets minsta utställningsrum visas videon Sagt om Annika Kupiainen, som hon kallar ett "internaliserat självporträtt". I den läser konstnären upp citat som hon fått genom att googla sig själv på internet.

Även Galleri Kronans allra minsta rum, toaletten, tas i anspråk. Toabesökaren får sig en överraskning när en rödmålad mun plötsligt syns på spegeln. Den smackar och kommer nära med sina provokationer.

– Det är skitiga tankar och reaktioner på nyheter och påståenden. Den passar så bra på en toalett, där det är så intimt och man är lite skyddslös. Så möts man av munnen som säger alla de här jobbiga sakerna och fångar en med garden nere, säger Annika Bergqvist Kupiainen.

Verket Binärt val är inspirerat av en klassisk filmscen i Matrix, där Neo, spelad av Keanu Reaves, får välja mellan ett rött och ett blått piller. Antingen att gå tillbaka till en drömvärld eller se världen som den faktiskt är.

– Det finns inte ett rätt och ett fel, så det irriterar mig lite – även om jag älskar sagor. Det finns lika många världsbilder som det finns människor. Inget är mer rätt än det andra, säger Annika.

Utställningen på Galleri Kronan pågår till den 15 december.