Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Två heta och en tyst

JÖRGEN NASH
LIS ZWICK
Grafik, emalj
EVA HÄRSTEDT
Masker
Konstforum

Kultur och Nöje2003-10-06 06:00
Brittmarie Engdahl
Jörgen Nash blev omedelbart berömd när han högg huvudet av Den lille havsfrue i Köpenhamn. En helt följdriktig handling i sin tid och för en konstnär som hyllar Asger Jorn och den gamla Cobratraditionen som vi så gärna hänvisar till fast det var mer än 50 år sedan det var en grupp. Så ligger ju ändå dessa sprakande färgutbrott kvar över hela Danmark, fortfarande.
Men nu är det Konstforum och 2003 och Jörgen Nash uppträder med sin intill förväxling likdant arbetande partner Lis Zwick. Båda har likaså det omtalade konstprojektet Drakabygget (med Asger Jorn) i Örkelljunga som en av alla erfarenheter bakom sig. Båda har också varit flitiga utställare och konstarbetare sedan tidigt 60-tal. Havsfruen är det första som möter i trapphuset, nu i form av serigrafi. I nästan alla andra bilder snurrar små figurer i galaxer av färg, fartiga och i höga tonarter, rena färger och berättande.
Saga och symfoni, det handlar om grafik, lito och serigrafi, någon gouache och små emaljer som får den blanka färgen att lysa än mer. Redan Cobra (gruppen med konstnärer från Copenhagen, Bryssel och Amsterdam) hade en markering att befästa, att balansera de vilda krumbukterna så de inte blev enkelt dekorativa bilder för särskilt snitsiga, ´moderna´ miljöer. Visst är det är ett problem även här. Samma som återkommer i den här sortens utställningssammanhang. Det är inte möjligt att ta in femtio bilder, ja än fler, av den här typen, hur spännande de än är. Pulsen uppfattas genast, färgskriken likaså, några rent väna porträtt, snudd på söta, blir en variation, och så finner man överallt små figurer som vädjar till fantasi, gemensamma minnen och kanske något ursprungligt. OK.
Det handlar om jazz, om Afrika, gudar, porträtt av kända personer, det är hyllningar, lek och allvar, mytiska figurer. Man kan bli matt för mindre och börjar drömma om någon blyg minimalist. Eller låta sig dras med och smittas av de heta kryddorna, men även det mest utsökta vin vinner ju på att intas med måtta.

Stilla blir det när vi möter Eva Härstedts masker, här drar det mer åt konsthantverk och teaterarbete. Allvarsamma ansikten med ofta ganska grova, lite groteska drag hänger på väggarna, någon dam, målad, får vara med, några har hår, några är halvmasker.
Men det är ändå inte teatermasker, ögon och mun är ofta igensatta, obrukbara annat än som uttryck. De är skapade för teater, men nu är de tysta. Det är ansikten, i naturlig storlek men inte naturliga.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!