TV som drömmaskin
Sven-Erik Klinkmann På drömmarnas marknad Gidlunds
Allsång på Skansen? Längre kan nog ingen artist komma. Här är det finska Lourdi, som sprider drömmar om rampljus och framgång. Foto: Leif R Jansson/Scanpix
Foto:
En ny bok
Klinkmann är docent i folkloristik vid Åbo akademi. I den här boken bjuder han på ett tjugotal essäer och börjar med att fundera över tv som drömmaskin.
Både Sverige och Finland har allsångsprogram i tv. Lasse Berghagen har i Expressen kritiserats för att hans låtar inte handlar om nånting. Men, säger Klinkmann, hans musik ska inte jämföras med Taube eller Lundell utan med svensk dansbandsmusik, där klichéer, sentimentalitet och nostalgiska drömmar är accepterade.
Det är i ett äldre och skönare Sverige som Berghagens Skansen-program funnit sin nisch. Den som sitter på en bänk på Skansen eller ser programmet från tv-soffan har hamnat nånstans i 1950-talet. En värld utan invandrare. Gamla kändisar i publikhavet. Tillbaka i det folkhemska Sverige med Volvo PV, Saab 92 och Vecko-Revyn.
Den publik som bedyrade hur oersättlig Lasse Berghagen var hade ingen svårighet att 2003 acceptera Anders Lundin som allsångsledare. Folkhemsdrömmen kunde fortsätta.
Andra populära tv-serier är deckarna. Klinkmann väljer Morden i Midsomer som exempel. Vi vet att den trevlige Tom Barnaby kommer att reda upp gräsligheterna. Med honom - liksom med Berghagen - gör vi en tidsresa tillbaka till en idyllisk halvlantlig miljö där vi kan känna oss trygga och i gott sällskap.
Vi oroas inte ens av krigsfilmer där den amerikanska insatsen under andra världskriget glorifieras. De kan för den okritiske tittaren fungera som ett slags legitimering av Bushkriget i Irak.
Det är också i tv-soffan vi upplever tidens verkliga katastrofer: Titanic, Estonia, Tjernobyl, Hiroshima och nu senast attackerna mot skyskraporna 11 september 2001. Verklighet ja, men en verklighet vi bara får se småbitar av och aldrig får förklarad.
En särskild dröm i tv-åldern är att bli kändis. Klinkmann nämner tre slags kändisar: de hårt arbetande t ex toppidrottare, de som alltid är i rampljuset t ex kungligheter, och så korttidskändisar av robinsontyp som snabbt kan bli glömda.
Inom idrotten har Klinkmann fäst sig för Carolina Klüft som med sin pippilångstrumpaktiga blandning av barnslighet och mognad blir en motbild till alla pillerätande lycksökare inom toppidrotten. För henne är det inget mål att bli miljonär och flytta till Monaco. Hon vill ha kul.
Den andra kändistypen får representeras av drottning Silvia som spelar med genom att alltmer bli lik en ständigt leende pappdocka till stöd för den lite vilsne fd playboyen Carl Gustaf.
Jag hörde en gång en liten flicka svara på frågan vad hon ville bli när hon blev stor: Kändis! sa hon. Som om det vore ett yrke.
Tv kan på en sekund göra en människa världsberömd, en idrottare lika väl som en attentatsman. Själv har jag framträtt i tv något tiotal gånger utan att bli stjärna. Snoddas behövde bara sjunga en sång för att bli rikskändis. Hos den som vill bli upptäckt måste finnas något att upptäcka, vilket alla kändisaspiranter borde tänka på. Den som tv gör till korttidskändis kan råka illa ut. Självmord har förekommit.
En kändis som gjorde sig bra i tv var Elvis. Han kunde sjunga mycket nära både kameran och mikrofonen vilket gav rösten och låten en känsla av angelägenhet och intimitet. Han var också en fin rytmgitarrist, hans tidiga inspelningar har inga trummor. Vartenda ord gick fram. Men Elvis slutade som ett överviktigt, nerknarkat och babblande vrak på Las Vegas-scenen. Priset för drömmen om ett evigt liv i rampljuset är högt.
Den här boken är innehållsrik. Här finns tankar om Beatles, Bob Dylan, kubansk musik, Frank Sinatra, Ray Charles, Ella Fitzgerald, Lill Lindfors, Lill-Babs och andra, ibland lite snårigt akademiskt men alltid kunnigt och ofta överraskande.
Något mycket typiskt svenskt hittar författaren hos repertoarsångaren Christer Sjögren. Hans stil finns inkodad hos publiken. Han kan sjunga andliga sånger och kramgoa låtar, han kan avdramatisera gränsen mellan högt och lågt, mellan visor och dansband, just den klyfta som Allsång på Skansen bidragit till att överbrygga.
Så jobbar vi med nyheter