Man märker att man har blivit riktigt engagerad i en serie när någon bollar upp en idé och man plötsligt känner att ja, ja, ja, exakt det här vill jag se denna rollfigur göra.
Utan att spoila för mycket så uppstår en sådan inre reaktion när den stukade kulturmannen (i Reine Brynolfsons lyckade gestaltning) i slutet av serien åker på psykedeliskt ayahuasca-läger för "att få nya perspektiv".
Men man älskar "Kärlek & anarki" långt innan dess. Faktum är att det går mycket snabbt att förälska sig i den här smarta och kvicka historien om konsulten Sofie (Ida Engvoll i sitt esse), en driven karriärkvinna som närmar sig 40 och har liksom "alla rätt" i den övre medelklassen i Stockholms innerstad. Lyckad tvåbarnsfamilj, perfekt stajlad bostad och en trendig garderob. Men redan från start antyds att det är något på tok inne i Sofie, någon form av frustration som bland annat tar sig uttryck i ett galopperande porrsurfande.
Hon hamnar i en pinsam knipa på sitt nya uppdrag – hon ska digitalisera och effektivisera ett anrikt förlag – vilket resulterar i en intrikat lek med den unge, hete it-teknikern Max (Björn Mosten) som jobbar på förlaget.
I åtta charmiga avsnitt utvecklas deras knäppa och lekfulla dans och man får också se nya sidor av framför allt den till synes ointagliga Sofie, som bland annat visar sig ha en pappa med psykisk ohälsa och starkt patos, mycket besviken på den kapitalistiska samtiden.
På förlaget trängs en handfull skojiga personligheter och där diskuteras pk-samtiden och smarta strategier för att nå ut genom bruset samtidigt som oron för Sofies rationaliseringar växer. Små katastrofer inträffar ideligen, som när en uppburen gubbförfattare skickar en dick-pic till en ung, mycket medveten feministpoet. Lena Endre och andra verkliga kulturpersonligheter dyker också upp och bjussar på sig själva.
Lisa Langseth tar snygg, satirisk temperatur på kulturdebatten och svingar åt alla håll, vilket känns mycket uppfriskande och kul. Inte minst driver hon väl lite med både sig själv och Netflix (som ska ha kredd för det!), då en stor stark strömningstjänst dyker upp i handlingen, vilket tycks få de mest principfasta av konstnärssjälar att sälja ut sig.
I slutändan ställer sig "Kärlek & anarki" ändå på konstens sida. Och precis som i Langeths tidigare verk, som "Till det som är vackert" och "Hotell", så landar allt kaos i ett frigörande och inspirerande katarsis.